Av makten att avvisa följer ansvaret att stanna kvar

Nyligen på en retreat för unga kvinnor fick en katolsk präst som höll föredrag frågan om vad den största uppoffringen varit för honom personligen. 

Svaret kom snabbt och var oväntat konkret: Två golden retrievers. 

Även om jag är hundvän nog att förstå att två golden retrievers kan vara den avgörande faktorn i ett gott liv, förklarade prästen snart hela bilden: Tre barn, en fru, två hundar, ett hus på landet... 

Prästen hade tidigare inte känt mer än en liten, liten längtan till att kanske bli präst, men fått det enkla rådet: "Du kan inte urskilja om du har ett prästkall eller inte utanför prästutbildningen". Han visste inte när han började studera teologi om han ville bli präst. Han trodde inte det. Men utbildningen blev en tid och plats där han och kyrkan växte ihop. Medan kallelsen klarnade bleknade den gamla drömmen. 

Det är något befriande i den berättelsen. Kallelse är inte alltid ett färdigt svar. Den är framför allt en rörelse. 

Under en period har jag trott att jag ville bli präst. Sedan har jag insett att jag inte ville det. Det kändes som en skam. Hade det att jag en gång upplevde mig kallad varit en lögn? Hur skulle jag förklara vändningen utan att uppfattas som en hycklare?

Senare har flera tackat mig för att jag varit öppen med att jag prövat en kallelse som jag inte ansåg höll. De har själva inte vetat hur de ska våga berätta om sin ånger. Men varifrån kommer tanken att de skulle behöva vara på det klara med sitt kall redan innan de började undersöka det på allvar? 

För kallelse är framför allt att vilja något. Och i kyrkans värld, att kyrkan vill det tillbaka. Det är varken mer eller mindre magiskt än så. Men just därför gör det så ont när det inte blir som man hade trott och hoppats.

Jag har talat med Sebastian, som uttryckt sin vilja att bli diakon i Svenska kyrkan, men fått nej av det stift som prövat hans lämplighet. Han upplevde beskedet som en stängd dörr. Hans berättelse har väckt reaktioner. Han har fått oerhörd respons från människor som också fått ett nej och känt att processen varit orättvis.

Antagningsprocessen är rätt rigorös. Den som anmäler sitt intresse att bli präst eller diakon har samtal med stiftet och med biskopen. Han eller hon gör snart en kortare praktik och åker sedan på konferens där samtal med psykologer och företrädare från kyrkan avgör om aspiranten ska ges kandidatstatus eller inte. Beslutet går inte att överklaga och regeln är att det inte går att ansöka om att bli präst eller diakon igen förrän fem år passerat.

Beslut fattas inte lättvindigt. Svenska kyrkan behöver både många fler präster och diakoner, och riktigt bra präster och diakoner. Varje ansökan prövas noga, och i en episkopal kyrka är det biskopen som bär ansvaret för vigningen: Ämbetet är inte en rättighet. Kyrkan måste kunna säga nej.

Men vad händer sedan?

Det är som när en kärleksrelation tar slut. Den som blivit lämnad någon gång vet att det första man söker är svar. En förklaring som går att hålla i. Men oftast går det inte att förklara ett avvisande med logik. 

När en kallelse inte besvaras kan det kännas på samma sätt. Man har velat något på djupet. Man sörjer ett liv som inte blev som man trodde. Något slås sönder i ens identitet. 

Det är den smärtan kyrkan måste ta ansvar för att möta, inte genom att ändra sitt beslut, men genom att stanna kvar, ta vara på den längtan att tjäna kyrkan som finns hos den som trodde sig vara kallad. 

När kyrkan säger nej är det inte bara en ansökan som avslås. Det är en relation som avbryts. En framtid som måste ritas om. Här behöver den som fått ett nej hjälp att veta hur längtan efter att tjäna kyrkan ska se ut. 

Är det svårt att hitta riktningen för en sådan längtan utanför ämbetet, har kyrkan ett större problem än sin brist på präster och diakoner. 

Kyrkan talar ofta om att hela Guds folk bär ansvar. Om det allmänna prästadömet. Men i praktiken är Svenska kyrkans strukturer starkt ämbetscentrerade. 

Om den som inte når ända fram till vigning inte kan få hjälp att rikta om sin längtan säger det något om hur svårt det faktiskt kan vara att vara lekman.

Men kyrkan måste kunna säga nej. Utan att säga farväl.

Fanny Willman, ledarskribent