Hela evangeliet motsäger AI

Om det finns en teknisk lösning, så kommer den att användas. Det är innebörden av det teknologiska imperativet.

Människan har en benägenhet att vilja rationalisera och leta efter genvägar. Det är säkert så att generativ AI kan vara användbart i många sammanhang, till exempel inom vården, men en tumregel borde vara: ju starkare verktyg –  desto viktigare är det med det personliga omdömet.

Att Australien har förbjudit sociala medier för barn och unga beror ju på att dessa medier är starka verktyg som sätts i händerna på människor som inte har tillräcklig mognad för att kunna använda dem måttfullt.

Men vem ska egentligen kunna definiera ”måttfullt”? Även vuxna har uppenbart svårt med gränserna vad gäller skärmtid.

Det verkar som att vår tid i stor utsträckning behöver kyrkans erfarenhet vad gäller tålamod, uthållighet, måttlighet, fastetidens övningar i att avstå frivilligt.

Vår tid behöver evangeliet om att Gud blev människa, är personlig – och vill ha relation på ett personligt sätt. Det bästa, kortfattade sättet att formulera denna längtan är Emils ord: ”Du och jag, Alfred!” Det är uttryck för en villkorslös kärlek, en längtan efter gemenskap, en visshet om att gemenskap är möjlig.

I Lönneberga representeras hotet mot Emils och Alfreds vänskap av Lina, som tycker sig ha aktier i Alfred och ser Emil som konkurrent. Livet med skärmarna, för oss, innebär att distraktionen Lina alltför ofta tillåts blanda sig i det vi annars tänker på och koncentrerar oss på.

Vi kanske har en ”du och jag, Alfred”-stämning med en text vi skriver på. Varför låter vi oss då distraheras? Varför lämnar vi det bästa för det (i bästa fall) näst bästa?

Har vi möjlighet att låta en robot göra vår power point eller fixa till vår predikan så är risken stor att vi, lämnade utan korrektiv, kommer att göra det. Tempot är högt, det är bra att få gjort så mycket som möjligt.

Men att offra koncentration, tänkande, känslomässigt engagemang för en stereotyp produkt – varför är vi beredda att göra det? Det är ett så dåligt byte.

Och det sorgligaste av allt vore ju om vi inte ens förstod att det är ett dåligt byte. Att vi tycker att det går lika bra. Att vi inte inser den avgrundsvida skillnaden mellan en text som en personlighet åstadkommit och en text som klistrats ihop i en oöverskådlig process. Avsändare: okänd. Hela evangeliet motsäger detta; det finns en tydlig avsändare, en personlig avsändare – som längtar efter vår personliga medverkan, vårt personliga svar.

För yngre präster vore det osmart att försöka rationalisera all den tid som krävs för att samla tankarna till något presentabelt. Man behöver öva sig många gånger på Kristi förklaring eller domssöndagen, för att göra texterna rättvisa och för att göra den Helige Ande rättvisa som jag har privilegiet att få räkna med i processen.

Mer erfarna präster behöver tankemödan som buffert mot slentrian och rutinmässighet.

En biskop lär ha sagt att en AI-predikan kunde vara väl så bra som mycket som åstadkoms ute i predikstolarna. Men om det är på det sättet så är ju inte lösningen att hålla till godo med AI-predikningar utan att entusiasmera prästerskapet till ökade studier och förkovran.

Säkert behövs också många gånger en omvändelse till det som evangelisten Johannes i Uppenbarelseboken kallar vår ”första kärlek”. Det vet vi ju att kärlek på riktigt, relation på riktigt alltid är krävande och riskabel, att lockelsen finns att dra sig undan, att slippa engagera sig, att välja Lina-samvaron framför ”du och jag, Alfred”.

Men om vi menar allvar med våra prästlöften så är Han värd att vi söker Honom, med hela vårt hjärta, hela vår själ och hela vårt förstånd.