Är normativ personlighet ett krav för kallelse?

Svenska kyrkan betonar ofta vikten av rättvisa, transparens och människovärde. Samtidigt finns det i kyrkans antagningssystem till vigning en ordning som i praktiken saknar grundläggande rättssäkerhet. Biskopens beslut om antagning av präst- och diakonkandidater är oöverklagbart.

Domkapitlet kan inte pröva vare sig beslutet eller processen bakom. Det finns ingen instans som granskar saklighet, metod, jäv eller diskrimineringsrisker.

Detta skapar ett slutet system där den som nekas saknar möjlighet till prövning eller rättelse. När beslut inte kan granskas riskerar de också att bli ogenomlysta.

Antagningsbeslut motiveras ofta med en så kallad ”helhetsbedömning”. I sig är detta begripligt – kallelse och lämplighet låter sig inte reduceras till checklistor. Problemet uppstår när denna helhetsbedömning inte konkretiseras. Negativa omdömen ges utan tydliga exempel, dokumentation uppges saknas eller ha förstörts, och den berörda kandidaten får ingen möjlighet att bemöta bedömningen. Beslut fattas utan spårbar grund.

Maktkoncentrationen i systemet fördjupar problemet. Samma aktörer samlar in underlag, gör bedömningar, fattar beslut, motiverar avslaget och avråder från omprövning. När frågor uppstår hänvisas ansvaret mellan olika funktioner, utan att någon instans faktiskt kan hållas ansvarig.

Resultatet blir ett system där makt finns – men ansvar saknas.

Särskilt allvarligt blir detta när bedömningar rör social eller empatisk förmåga och personlig lämplighet. I antagningssammanhang förekommer krav på att vissa egenskaper måste fungera ”perfekt”, liksom uttalanden som antyder att vissa förmågor inte går att utveckla eller läras in.

Samtidigt diskuteras diagnoser explicit, utan att utvecklingsperspektiv, pedagogiska anpassningar eller transparens säkerställs.

Detta riskerar att leda till systemisk exkludering av neurodivergenta personer – utan att någon formell diskriminering behöver konstateras, beslutas eller prövas. Avsaknaden av anpassningar och ett tydligt utvecklingsperspektiv strider mot både arbetslivets grundprinciper och kyrkans egna ideal om växande, lärande och kallelse.

Detta är inte en kritik av enskilda personer, utan av kyrkoordningens nuvarande utformning och de strukturer som gör antagningsbeslut oöverklagbara och ogenomlysta. En kyrka som inte låter sin makt granskas riskerar att gå emot sitt eget evangelium. Jesus utmanade religiösa auktoriteter, avslöjade normer som exkluderade och försvarade dem som inte passade in.

Svenska kyrkan behöver därför öppna för reform. Antagningsprocessen måste bli granskningsbar.

Motiveringar måste vara konkreta. Utvecklingsperspektiv och anpassningar måste tas på allvar. Det bör också införas en oberoende prövningsinstans för antagningsbeslut, så att saklighet, metod och rättssäkerhet kan granskas. Framför allt behöver kyrkan säkerställa att ingen ställs utanför utan möjlighet till prövning eller rättelse.

Kallelse kan inte reduceras till normativ personlighet. Om kyrkan menar allvar med diakoni, rättvisa och människovärde måste även dess egna strukturer tåla ljuset.

Sebastian Fontler