Varför vill Sverige döma Maedeh till döden?

Det är en märklig migrationsvärld vi lever i. Å ena sidan verkar det omöjligt att utvisa personer som utgör hot mot rikets säkerhet, dömts för grova våldtäkter och stiger i brottshierarkin. Och så tänker jag på Maedeh.

Kanske är det mycket för att våra barn är jämngamla som jag så lätt kunnat sätta mig in i hennes situation.

Jag skrev en artikel om henne för drygt två år sedan. Då hade hon bott i Sverige sedan 2015, fött sina två barn här, fått fast jobb - och dessutom blivit kristen och aktiv medlem i en församling. Hon hade på kort tid etablerat sig och börjat bidra - tji fick ni som menar att all invandring bara är en kostnad - till det svenska samhället. Såväl i kronor och ören och på det mänskliga planet.

Hon fick vänner, vågade se ljust på livet igen. Då kom hoten.

På sina sociala medier-konton talar hon öppet om sin kristna tro och sin kritik mot den iranska regimen som hon en gång flydde från. 

Det var på sociala medier som dödshoten började droppa in - från arga släktingar, män i revolutionsgardet, personer med koppling till den paramilitära organisationen Basij. Hon övervakas. Hon vet att de vet.

I januari förra året landade en vän till henne, Peyman Kazemi, i Teheran. Han greps omedelbart av civilklädda poliser och dömdes senare till elva års fängelse - enbart för sina kontakter med Maedeh. I Iran väntar också ett åtal på henne själv, för ”förolämpning av islams helgedomar” och ”spridande av lögner” - anklagelser som i praktiken kan ge dödsstraff. Allt detta finns dokumenterat, noggrant, i hennes advokats begäran om verkställighetshinder.

Men det svenska Migrationsverket tror inte på Maedeh. Inte på hennes öppna bekännelse, trots dop, församlingstillhörighet och pastorers intyg. Inte på de konkreta hoten. Inte på den dokumentation som visar att hon är en utpekad regimkritiker i ett land där sådana fängslas, torteras och avrättas.

Den här mamman ska bort ur landet – utan pardon, utan hänsyn till vad som väntar. Och det som vrider sig mest i min mage är att hennes två barn sannolikt kommer tvingas följa med. 

Hon berättar för mig att hon nu uppmanats att ta med sig dem "hem". 

Men hem till vad?

Födda i Sverige som de är, aldrig satt sin fot i Iran. De går i svensk skola, deltar i söndagsskolan, leker kull på rasterna, suckar över sina matteläxor. Att kasta ut dem - eller deras mamma ensam, för den delen - kan inte beskrivas som annat än ett brott mot barnkonventionen. 

Att leva med den ständiga ångesten att allt kan rivas upp, att mamma kan försvinna när som helst, eller själv behöva starta om i en okänd och skrämmande värld, är en sorts långsam tortyr som inget barn ska behöva uthärda.

Mycket har hänt sedan 2015, då Maedeh och många andra kom hit. Ja, misstag har begåtts. Men de rättas inte till genom att utvisa och i praktiken döma människor som byggt sina liv här  –  som bidragit, arbetat, betalat skatt och älskat sitt nya land – till döden!

Hon lever som i en skärseld i väntan på helvetet. Ett helvete som Sverige är med och skapar.

Och jag undrar stilla: Hur ska historien döma oss om den dagen kommer, då Maedeh Nabatchi döms i en iransk domstol. Kanske till döden. Och någon frågar - varför räddade vi inte denna mamma som bara ville leva i och bidra till ett bättre Sverige? Domen kommer bli hård. Om den inte redan är det.