Central samordning saknar stöd i Bibeln, tro och tradition

Tomas Appelqvist universitetslektor Karlstad

Kyrkan diskuteras ofta som en aktör i civilsamhället och inte utifrån det som sker i de lokala församlingarna. Därmed blir relationerna till det offentliga viktigare än relationerna till de enskilda medlemmarna. 

Flera debattörer som diskuterat förslagen om ökad centralisering har efterfrågat en analys av kyrkosyn innan de avgörande besluten fattas. Detta är en högst rimlig begäran och därför är det uppseendeväckande att de som står bakom förslagen ännu inte presenterat några egentliga argument, bortsett från icke-argumentet att frågor om administration och ekonomi i en luthersk kyrka tillhör adiafora, alltså är ”ordningsfrågor”, där olika traditioner inom olika kyrkor inte innebär ett hinder mot kyrkogemenskap mellan dem.

Enligt gällande lagstiftning framträder Svenska kyrkan genom sina församlingar och stift. I samråd med lagstiftaren har alltså kyrkan, av såväl teologiska som juridiska skäl, en gång avgjort sig för att dess väsen ska ligga i det lokala och regionala. Argumentationen kring adiafora visar att det möjligt för Svenska kyrkan att internationellt ingå samarbeten med kyrkor som valt en centraliserad organisation, men den upphäver inte Svenska kyrkans egen historiskt framvuxna profil. Tvärtom är det så att det finns goda skäl från såväl Bibeln som reformationstiden att värna om den lokalt uppfattade kyrkan och dess självbestämmanderätt.

Våra lutherska bekännelseskrifter betonar upprepade gånger ordets förkunnelse och sakramentsfirandet i församlingarna som de praktiker som synliggör kyrkan. Detta är inte bara en ”fin tanke” utan en grundbult i Luthers uppgörelse med en påvestyrd centralkyrka som förlorat all koppling till det som vanliga människor gör i sin vardag. I sin bok Om koncilierna och kyrkan från år 1539 argumenterar Luther för att det som görs i den lokala församlingen definierar kyrkans väsen och att församlingarna därför måste kunna fatta alla viktiga beslut utifrån sina egna förutsättningar. I Sverige gällde denna princip redan på medeltiden och den har varit obruten ända till vår tid, även om tendenser till mer centralmakt har kunnat skönjas sedan skiljandet mellan kyrka och stat. Den folkkyrkoteologi som tog form under 1900-talet använde de  lutherska insikterna i polemik mot såväl romersk-katolska som frikyrkliga teologier, i vilka kyrkan eftersträvar politisk styrka och genomslagskraft, men bryr sig mindre om det som de enskilda människorna egentligen tror och upplever i sin vardag.

Under de senaste tjugo åren har fler och fler personer med frikyrklig bakgrund fått stort inflytande som biskopar, ledande befattningshavare i Uppsala och opinionsbildare i eller i nära anslutning till Svenska kyrkan. Bokutgivning och konferenser som skildras som ”kyrkorelevanta” genomförs ofta med en lång rad tongivande personer som inte själva bär det lutherskt folkkyrkliga arvet utan närmar sig Svenska kyrkan med de kalvinska och frikyrkliga målbilder och ideal som de vuxit upp med och ansett som naturliga sedan barnsben.

Detta är en av flera förklaringar till att kyrkan ofta diskuteras som en aktör i civilsamhället och inte utifrån det som sker i de lokala församlingarna. Därmed blir relationerna till staten och det offentliga viktigare än relationerna till och mellan de enskilda medlemmarna. Kyrkan blir en karriärväg för ett fåtal samt mer och mer ointressant och svåråtkomlig för den stora massan. Liksom andra organisationer som utsatts för New public management har ökade resurser samlats på den nivå som ger centrala direktiv, samtidigt som de personliga mötena på markplanet får allt sämre förutsättningar när byråkratin sväller och resurserna minskar. Det är därför hög tid att fatta ett rakt motsatt (!) beslut i förhållande till de förslag som nu ligger och istället bestämma sig för att låta de nödvändiga besparingarna framöver drabba den nationella nivån istället för stiften och församlingarna!

I Nya Testamentet är det tydligt hur apostlarna riktar sina brev till enskilda församlingar. Breven visar också att apostlarna värnade om en betydande samordning mellan församlingarna. Därmed kan även stiftsnivån sägas ha en solid biblisk förankring. Att däremot tvinga fram en central samordning och fortsätta den redan pågående process som förstår Svenska kyrkan som en nationell enhet saknar allt bibliskt stöd. Som ett exempel på denna negativa process kan nämnas Svenska kyrkans logotyp, som ofta är det första man ser när man kommer i närheten av ett församlingshem. Hur många associerar denna logotyp med de verksamheter på gräsrotsnivå som den folkliga kyrkligheten egentligen står för? Skulle det inte vara intressant om varje församling istället utformade sin egen logotyp, gärna med inslag av stiftsvapnet och sedan eventuellt med den nationella logotypen som endast en mindre del i ett av fyra hörn?

Glädjande nog har vi i debattflödet kunnat se att flera av dem som har ett erkännande som kyrkorättsexperter och flera av dem gjorde utredningar kring kyrka och stat under slutet av 1900-talet kommer till samma slutsats som jag. Om ytterligare steg i centraliserande riktning tas kan det mycket väl bli fråga om reaktioner av juridiskt slag från statens sida, då förarbetena till gällande kyrkolag mycket tydligt anger att de nationella organen endast ska vara ”till förfogande” för församlingarna och stiften. Är det lämpligt att ett kyrkomöte med 44 röstande utsätter Svenska kyrkan för denna uppenbara risk att kritiseras för att bryta mot den ordning som ramlagen anger på så lösa grunder som hittills presenterats?

Att personer från frikyrklig och kalvinsk bakgrund kommer in i Svenska kyrkan är naturligtvis inte i sig något problem. Tidigare gällde dock att den som ville göra kyrklig ”karriär” först fick tillgodogöra sig det folkkyrkliga lutherska arvet ”den långa vägen” - genom psalmsång, liturgi, barnverksamhet och samtal med medkristna i församlingarna. Den nutida tendensen med jakt på snabba mediala genomslag, som de liggande förslagen förstärker, gynnar däremot personer som vill se snabba och mätbara resultat på ytan men som bryr sig mindre om den lutherska kyrkans egentliga tro och tradition. 

Tankarna leder till situationen som rådde i Israel efter kung Salomos död (1 Kung 12). Den unge kungen Rehabeam frågar först de erfarna rådgivare som arbetat under Salomo vad han ska göra men lyssnar sedan på de unga män som vuxit upp med honom själv och som förespråkar starkare centralisering och osynliggörande av den vanliga människans livsvillkor. Tyvärr följde kungen de unga uppstickarnas råd och katastrofen, rikets delning i två delar, var ett faktum. Det är nu hög tid att förhindra att något liknande händer med Svenska kyrkan genom att rösta nej till de centraliseringsförslag som ligger på bordet!

Tomas Appelqvist
universitetslektor, Karlstad

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Taggar:

Kyrkomötet
Det är ju bra att argumentera mot centralisering i vår kyrka. Men vad har de antiekumeniska kommentarerna i insändaren med detta att skaffa? Insändaren av Appelqvist andas okunskap om förhållandena i den romersk katolska kyrkan och missar där med kritiken mot de förslag om centralisering som föreslås av kyrkostyrelsen. Är det här devisen " det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta?" Kanske ska vi ägna oss åt kritik mot vår kyrkostyrelses förslag snarare än att öka fördomar och icke-existerande motsatser hos andra kristna trossamfund.