Genom dialog och samverkan ökar ofta respekten för andra människors tro och övertygelse. Samtidigt djupnar inte sällan den egna tron och tillhörigheten.
REPLIK
I en replik på min artikel om lokal religionsdialog (KT nr 5) efterlyser Gunnar Hyltén-Cavallius en öppen debatt om dialogens bakomliggande syften och mål. Detta är naturligtvis välkommet och Hyltén-Cavallius bidrar själv med frågor och perspektiv.
Ett av de syften som Hyltén-Cavallius anar ligger bakom dialogen är ”att religionernas vägar mot målet parallellställs”. Detta är en föreställning som bygger på att personer involverade i religionsdialog skulle ha ungefär samma teologiska grundsyn. I min forskning ser jag snarare det motsatta: den teologiska motivering – religionsteologi – som ligger till grund för dialogen ser tämligen olika ut (Se nyutkomna Att ge plats för den andre? Religionsdialog, ersättningsteologi och Muhammed som profet). Detta gäller mellan samfund: För kristna representanter är det självklart att religionsteologin hämtar sin näring från tron på Jesus Kristus och Gud som treenig. För judar och muslimer ser det av naturliga skäl annorlunda ut. Det gäller också inom samma samfund: Den teologiska betoningen och sättet på vilket dialogen motiveras kan skilja sig åt.
Vad betyder då talet om att religionernas vägar mot målet parallellställs? Avses därmed en relativistisk position där det inte spelar någon roll vad man tror? Det är i så fall en uppfattning som jag upplever vara sällsynt bland deltagare i dialog. Eller betyder parallellställa att Gud inte är begränsad till den kristna kyrkan, att vi kan möta Gud också i människor av annan tro, att andra religioner rentav kan vara boningar för den heliga Anden?
Det senare är en uppfattning som finns företrädd genom hela kyrkans historia och naturligtvis också bland kristna dialogrepresentanter i dag. En sådan föreställning är förankrad i kristen tradition, men den är inte allenarådande bland kristna engagerade i religionsdialog. Den är inte heller en förutsättning för dialog och samverkan. Redan i de bibliska texterna finns en spänning mellan mer exklusivistiskt orienterade föreställningar (Hyltén-Cavallius anför bibelcitatet om Jesus som vägen, sanningen och livet från Johannesevangeliet 14 som belägg) och mer inklusivistiskt eller pluralistiskt präglade motiv (till exempel Första Johannesbrevet 4:7, där kunskap om Gud inte knyts till trostillhörighet eller teologiska föreställningar utan till kärlekens praktik: ”Den som älskar är född av Gud och känner Gud”). Den här spänningen återkommer genom hela den kristna teologihistorien.
Religionsdialog är inte en syssla som endast angår liberala röster i respektive läger. Det är en angelägenhet – kallelse - för alla kristna, oavsett var på det teologiska spektret man definierar sig: Ett enda bröd, och en enda mänsklighet. Genom dialog och samverkan ökar ofta respekten för andra människors tro och övertygelse. Samtidigt djupnar inte sällan den egna tron och tillhörigheten.
När religionsdialog beskrivs som en del av ett nödvändigt fredsarbete får Hyltén-Cavallius ”vibbar från ett svunnet 1968” och han påminns om sin egen på bok på temat. Associationer kan se olika ut, men dialog och fredsarbete varken börjar eller slutar med föregående sekel. När vi läser de bibliska texterna möts vi ideligen av talet om fred och rättvisa. Inte som en strikt inomvärldslig förhoppning, men inte heller som en himmelsk flykt, utan som ett gemensamt ansvar här och nu och med en försmak av Guds fullkomnande.
Engagemanget för fred och samförstånd i denna värld – Hyltén-Cavallius benämner det ”inomvärldslig aktivism” – står alltså inte i motsättning till det kristna hoppet om nya himlar och en ny jord. Tvärtom, en fullödig eskatologi lever i spänningen: redan nu – och ännu inte.
Jakob Wirén,
forskare i religionsteologi. Ärkebiskop Antje Jackeléns teologiska sekreterare
Religionsdialog är inte en syssla som endast angår liberala röster i respektive läger.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR