En kyrka som tror på ­arvsynden kan skapa hopp

Varför är sociala medier så asociala? Varför är kommentarsfält och Twitter så fulla av hån, påhopp och småsinta elakheter. Svaret är egentligen rätt enkelt: Det är tillfredsställande att vara elak. Man hånskrattar och gör sig lustig över andra eftersom det är roligt. Skadeglädje är en källa till – glädje. Även känslan att vara kränkt kan bli en ond njutning. Det kan nämligen ge en förevändning att få rasa ut, i lustfyllt vredesmod.

Finns det någon som är helt fri från det här?

Det är samma sak med hämnd, maktmissbruk och våldshandlingar. Det är lätt att gilla ondskan. Sådana njutningar är kortvariga, men de kan skada andra för livet.

När vi ser hur barn mobbar varandra på skolgården, väcks misstanken att alltihop är medfött.

Arvsynd: Lusten att göra onda saker och olusten att göra goda saker.

Det är lätt att lura sig själv. Om något känns behagligt måste det väl vara gott? När vi tänker så, är den inre kompassen felkalibrerad.

Kyrkans tradition har ­andliga resurser som kan hjälpa oss att hantera det här. Synd, nåd, bot, bättring – de gamla svåra orden borde komma till heders igen. Målet är inte bara förlåtelse, utan verklig förändring. Helgelse innebär att skapa nya tankebanor och bättre vanor.

Visserligen bör vi inte ha några illusioner om att vi helt och hållet kan bli kvitt problemet. Men det gör ändå stor skillnad om vi erkänner det och försöker handskas med det.

Men vore det inte mer hoppfullt att ha en mer positiv människosyn? I så fall finns inget sjukt som behöver botas. Då lär man sig inte att skilja mellan bra och dåliga känslor. Det som i första hand borde vara en inre brottningskamp, blir en yttre kamp. Ondskan externaliseras. Det är de andra som det är fel på. Vi, de goda – dom, de onda.

En kyrka som resonerar så, kommer att vara full av konflikter. Dessutom blir den tråkig. Om vi är bra som vi är, behövs ingen personlig utveckling.

I alla tider har människor brottats med ondskans problem. Även de gamla grekerna förstod att det gäller att skapa goda vanor. Deras strategi kan summeras i de fyra kardinaldygderna: klokhet, rättrådighet, måttfullhet och mod. För Aristoteles var det i synnerhet viktigt att utveckla en praktisk klokhet och ett gott omdöme.

Det är svårt att överskatta den praktiska betydelsen av det här. Jag har arbetat en hel del med vattenförsörjning i fattiga länder. Många tror att bistånd handlar om att sprida modern teknik. Detta är viktigt, men bra bistånd handlar i grunden om att skapa en samarbetskultur. Det innebär att kvinnor och män organiserar sig och löser gemensamma vardagsproblem. De gamla klassiska dygderna har en helt avgörande betydelse. Arvsynd – helgelse – dygder – bistånd. Detta är intressanta kopplingar för dem som vill att Lutherhjälpen ska få en renässans.

Även i Sverige behöver vi odla en samarbetskultur – speciellt nu när vi verkar gå mot svårare tider. I synnerhet behöver vi ledare med gott omdöme. Det behövs på alla livsområden: politik, föreningsliv, företagande, undervisning, vetenskap och så vidare.

Kyrkan kan bli ett ställe där medlemmarna kan mogna, växa och utvecklas. Det kan ske genom till exempel klassisk bildning och praktiskt samarbete. Är inte en sådan kyrka bättre rustad att hantera vår tids problem? Och därför en källa till hopp?

På min hemsida ErikPleijel.se reflekterar jag mer över det här.

Erik Pleijel 
ingenjör, programmerare och författare