Människor och samhällen behöver framtidstro. Det gäller inte minst de unga. Att det finns en framtid att sträva efter och att se fram emot, är ett avgörande budskap i vår framtidslösa tid.
Varje vecka samtidsspanar Alex Schulman och Sigge Eklund i en av landets största podcasts, som kort och gott heter ”Alex & Sigges podcast”. Att lyssna på den är ofta tankeväckande och nästan alltid underhållande. Podden är ett slags marinad av tidens tecken och en god mix av trams och allvar.
I ett av de senaste avsnitten – Zombies och dalahästar (3/2) – funderar Sigge Eklund över framtiden. Han menar att framtidsbegreppet i vår tid har blivit diffust. Framtiden är så ogreppbar ”att vissa inte ens fattar vad den en gång betydde”. Kanske har kriget, pandemin och finanskrisen gjort oss så mörbultade att vi inte kan eller vågar spekulera i framtiden? Detta dessutom sagt före jordbävningskatastrofen i Turkiet/Syrien.
Vi lever i en framtidslös tid, drabbade av en förlust av hela konceptet framtid, menar Eklund. Han lyfter fram den uppmärksammade musikgenren epadunk som exempel på sin tes. Musikstilen hör till de mer populära för tillfället och andas framtidslöshet. Låtarna handlar uteslutande om nuet. Hela genren saknar respekt för det förflutna och ”skiter i framtiden”. Epadunken signalerar: Framtid? Vem bryr sig ens om imorgon bitti?
Det är spännande spaning. Men sorglig om den stämmer. Människor och samhällen behöver framtidstro. Inte minst gäller det de unga.
Eklund menar att vi längtar efter någon som kan hjälpa oss att uthärda framtidslösheten. En av hans poänger är att kulturens sätt att skildra och gestalta framtiden kan vara avgörande. I förlängningen av det resonemanget blir också trons och teologins språk för framtiden av betydelse. Hur pekar kyrkan framåt i en framtidslös tid? Hur kan tron bidra till att återerövra konceptet framtid?
Sällan har väl därför en bok i Svenska kyrkans forskningsserie varit mer vältajmad än Tro, hopp och strävan. Gudsrikets som tröst och motiv för handling (Verbum 2023). Boken är initierad av Teologiska kommittén och handlar just om framtiden. Den tar sin utgångspunkt i formuleringen: ”redan nu men ännu inte”. Ett uttryck som är ett klassiskt sätt att tala om det som kallas eskatologi; de yttersta tingen till vilka framtiden hör.
Redan nu men ännu inte, uttrycker en paradox. ”Redan nu” berättar att Gud handlar här och nu. ”Ännu inte” pekar framåt och markerar löftet och hoppet om att ”det som nu är sakernas tillstånd inte kommer vara så för alltid”. Kristen tro är allt annat än framtidslös. Men bilderna av framtiden är ambivalenta och mångtydiga, där olika motiv kompletterar varandra och ibland kolliderar. Men en kristen teologi värd namnet behöver vila i tillit inför denna ambivalens och komplexitet.
Boken rymmer flera läsvärda kapitel. I ett av dem skriver teologen Thomas Ekstrand om vikten av att bejaka olika eskatologiska perspektiv. Både vredens dag och försonings tematik behövs. Att somliga bilder kan missbrukas för att skrämma människor ”är i sig inget skäl för att avvisa någon av dem”.
Ekstrand citerar Ukrainas FN-ambassadör, som i krigets inledning i FN:s säkerhetsråd yttrade: ”Det finns ingen skärseld för de som begår krigsbrott. De kommer direkt till helvetet.” Det är ett extremt hårt uttalande. Men Ekstrand tolkar det som att ge en ”röst åt alla de människor i historien som lidit under förtryck och våld. Att tala om den dubbla utgången är också att uttrycka ett hopp om att skapelsens moraliska harmoni ska återupprättas.” Kristen eskatologi är ”svaret på den hjälplöses rop”, som exegeten Fredrik Lindström skriver i sitt bidrag.
Att framtiden är oviss innebär att eskatologins bilder är diffusa och motstridiga. Tacka för det – alltför detaljerade och tvärsäkra evighetsbilder är inte särskilt lockande. Men poängen, att det finns en framtid att sträva efter och att se fram emot, är ett avgörande budskap vår framtidslösa tid.
Det är intressant att notera att både Sigge Eklund och Thomas Ekstrand landar sina spaningar i snarlika formuleringar. Eklund talar om att framtiden tycks försvunnen, om att spegeln är otydlig och inte svarar. Ekstrand avslutar med en ödmjuk påminnelse inför framtid och evighet tillsammans med aposteln Paulus ord: ”Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig” (1 Kor. 13:12)
LÄGG TILL NY KOMMENTAR