Erkänn Apokryferna som en del av Bibeln

Det är dags att vi som kyrka återvinner en gemensam och hel bibeltradition. Idag finns inga goda skäl att hålla Apokryferna vid sidan av Gamla testamentet. Att erkänna dem som en fullvärdig del av Bibeln vore inte ett brott mot reformationen – utan ett steg i dess anda, mot större enhet, mognad och teologisk helhet.

Skrifter som Jesus Syraks vishet, Tobit, Judit och Salomos vishet var en viktig del av den Bibel den tidiga kyrkan läste. Det är ur den grekiska översättningen Septuaginta – där dessa böcker ingår – som Nya testamentets författare citerar. Texterna används flitigt hos kyrkofäder. Att åter erkänna dem är därför inte en nyhet utan ett återvändande i positiv bemärkelse till den odelade kyrkans Bibel.

När Luther valde att följa den judiska Tanak-kanonens gränser (men inte ordning) gjorde han det så vitt jag förstår delvis i protest mot katolska bruk som man kunde finna stöd för bland apokryferna. Det förekom till exempel böner för döda i 2 Mackabeerboken. Luther sökte tydliggöra vad som var grundläggande för frälsningen genom sin gränsdragning men uteslöt aldrig Apokryferna. Han placerade dem mellan Gamla och Nya testamentet och kallade dem nyttiga och goda att läsa.

Detta beslut var begripligt i 1500-talets konfliktfyllda miljö, men det var ett historiskt val och inte en evig nödvändighet. Att ompröva kanonavgränsningen är därför inte ett brott mot Luther utan snarare att handla i hans anda. Att ta reformations anspråk på allvar ger oss ett mandat att också pröva Luthers ställningstaganden i en miljö som inte är densamma som 1500- talet. I den andan kan vi nu ta ett viktigt steg – att ompröva bibelkanon till gagn för trons helhet likväl som kyrkans enhet. Ett sådant steg skulle kunna påverka kursen för kristna i generationer, i riktning mot större enhet och djupare förståelse.

Apokryferna förmedlar teman som vishet, barmhärtighet, trofasthet i lidande och hopp om uppståndelse. De är förbindelselänkar mellan Gamla och Nya testamentet och hjälper oss förstå Jesu religiösa miljö. Jesus Syraks vishet och Salomos vishet har gett kyrkan ett språk för tröst, bön och rättfärdighet som burit genom sekler. Att fortsätta behandla dem som sekundära vore att förminska ett arv som burit kyrkan i två tusen år.

Under de senaste decennierna har kristna samfund kommit allt närmare varandra. Sedan den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen (1999) är en av reformationens största konflikter överbryggad. Om vi inte längre definierar oss i motsats till den katolska kyrkan – varför hålla fast vid en splittrad bibelkanon? Att erkänna Apokryferna som kanoniska vore ett tecken på att vi inte längre behöver hävda vår särart som protestanter utan faktiskt har mognat. Det är inte längre vi mot dom eller Rom – låt det också synas i vår Bibel.

Invändningar finns förstås. En möjlig hållning är att vi bör följa Luther eftersom vi är lutheraner. Men är det rimligt att anta att Luther var bättre lämpad att definiera Bibelns kanon än den tidiga kyrkan var? Ett annat motargument är att ett erkännande skulle skapa förvirring, men snarare är det nuvarande ordning som är otydlig: Apokryferna finns redan i våra biblar och läses i våra i gudstjänster, men har ändå en oklar status. Ett tydligt erkännande skulle ge klarhet åt en verklighet som redan finns.

Om frågan gäller huruvida dessa texter verkligen är Guds ord, bör svaret sökas i kyrkans erfarenhet. ”Guds ord är levande och verksamt” (Heb 4:12) och känns igen på sin verkan. Apokryferna har i sekler burit tröst, vishet och rättfärdighet: Tobit har förmedlat Guds omsorg, Jesus Syraks vishet har undervisat om livets väg, och 2 Mackabeerboken har gett hopp om uppståndelsen. I det ljuset är det kyrkans liv som vittnar: dessa texter är Guds ord.

Den nygamla syn på Gamla testamentets kanon som jag förespråkar skulle också kunna få praktiska följder. När Evangelieboken någon gång i framtiden revideras kunde denna förädlade kanon öppna för större ekumenisk resonans med internationella lektionarier. Detta skulle berika våra gudstjänster.

Som avslutning vill jag påminna om att Jesus Syraks vishet på latin kallas Ecclesiasticus, ”Kyrkans bok”. Namnet uppstod eftersom boken länge användes i kyrkans undervisning. Det är svårt att tänka sig en tydligare påminnelse om var dessa skrifter hör hemma.

Låt därför hela Kyrkans bok åter också bli Svenska kyrkans bok.

Felix Jeppsson, präst