Försoningen endast dekorativ utan laestadianismen

En kyrka som vill leva i nuet behöver lära sig av sin historia också när det kommer till att värna mångfalden inom kyrkan. Detta aktualiseras i en motion till årets kyrkomöte. 

I november 2023 lämnade Sveriges första sannings- och försoningskommission över sitt slutbetänkande till regeringen. Under drygt tre år utredde den assimileringspolitiken mot tornedalingar, kväner och lantalaiset på 1800- och 1900-talen. Den innehöll ett omfattande material av intervjuer, vittnesmål, arkivsökningar och forskarrapporter.

Slutbetänkandet belyser statens respektive kyrkans historiska roll i assimileringspolitiken, samt kyrkans särskilda ansvar och om ansvarsutkrävande. Det råder ingen tvekan om att kyrkans företrädare varit delaktiga och i många fall pådrivande i försvensknings- och assimileringsprocessen av meänkielitalande.

Kommissionen uppmanar Svenska kyrkan till åtgärder som främjar upprättelse och försoning. En av dessa gäller särskilt Svenska kyrkans relation till den laestadianska väckelserörelsen.

Väckelsen fick sin ­upprinnelse i en vanlig församling genom prosten Lars-Levi Laestadius i Karesuandoområdet på 1840-­talet. Trots sin pietistiskt präglade spiritualitet och sin kyrkokritiska ton förblev väckelsen en rörelse inom Svenska kyrkan.
Då trycket från assimileringspolitiken ökade i skolor och arbetsstugor (med införandet av svenska som enda undervisningsspråk) bildade väckelse­rörelsen en motkultur. Även i religiös mening blev rörelsen en andlig fristad, där minoritetens språk och andliga traditioner fritt kunde praktiseras.

Lars Landgren, biskop i Härnösand (1876–1888) var en av de drivande personerna bakom försvenskningen av skolan i Tornedalen. Landgren hade fått för sig att laestadianismen äventyrade stabiliteten inom kyrkan och att laestadianerna behövde ”civiliseras” med hjälp av folkskolan. Rörelsens inflytande över folket kunde brytas genom det svenska språket och den svenska kulturen. Även stigmatiseringen av arbetsstugubarnen förstärktes av kyrkans agerande. Med tanke på att merparten av barnen på arbetsstugor mellan åren 1902 och 1954 kom från laestadianska miljöer, spreds nedsättande och stereotypa värdeomdömen om laestadianer.

I flera avseenden utvecklades den laestadianska rörelsen till en gemensam arena mellan samer och tornedalingar, kväner och lantalaiset. När människor kom samman och använde meänkieli som gudstjänstspråk stärktes samhörigheten mellan grupperna under en tid då kyrkan motarbetade dem.

Vidare framgår av kartläggningen att det i dag bland tornedalingar, kväner och lantalaiset, som räknar sig till den laestadianska väckelserörelsen, finns spänningar med grund i brist på tillit till Svenska kyrkan. Dessa spänningar rymmer både teologiska och strukturella aspekter och förstärks av bittra historiska erfarenheter. 

Vår bestämda uppfattning är att situationen har förvärrats lokalt och att många sliter med frågan om sitt medlemskap i Svenska kyrkan.

Under rörelsens historia har lokala präster utgjort brobyggare för enhet och samhörighet med Svenska kyrkan. Men de senaste åren har friktionerna eskalerat och blivit mer märkbara. Till större möteshelger är det svårt att erhålla präster, som känner till den andliga traditionen, för att exempelvis celebrera mässan. Vid flera tillfällen har man tvingats anlita präster från Finland. I flera pastorat praktiseras dop utförda av lekmän, som ändå registreras i Svenska kyrkan. Möjligheten till konfirmation orsakar återkommande diskussioner på flera håll, liksom samarbetet kring gudstjänstlokaler. 

I den senare frågan upplever en del brist på respekt och samarbetsvilja från Svenska kyrkans sida. Bristen på tillit medför att bönhusgemenskaper börjar ta steg mot egen sakramentsförvaltning och samfundsbildning, Det är en sorglig utveckling för en rörelse som alltid haft sin givna plats i Svenska kyrkan. Inte minst då rörelsen växer numerärt. Andelen barn och unga är större än i andra inomkyrkliga rörelser. Det finns bönhusgemenskaper i flera stift.

Utred därför vad spänningarna beror på, belysa frustrationerna och se om ändringar av kyrkoordningen behöver vidtas. Försoningsprocessen måste få gå på djupet och inkludera alla berörda. I annat fall riskerar den bara få ett dekorativt värde.

Många tornedalingar, kväner, lantalaiset och samer som tillhör den laestadianska rörelsen och som lever kyrkan sina kristna liv i Svenska kyrkan önskar inget annat än att försoningsprocessen inkluderar även dem som varje söndag troget sitter i kyrkbänken.

Mikael Fältros, lantalainen, Luleå
Matthias Asplund, lantalainen/same, Sunderbyn
Gertrud Monlund, lantalainen/kvän, Karesuando
Else-Maj Blind, same, Idivuoma
Karl-Johan Thiger, tornedaling, Pajala
Per-Eric Simma, same, Sävast
Victoria Kommes, tornedaling, Pajala
Roland Raattamaa, tornedaling, Övertorneå
Kristina Töyrä, norrbottning, Kiruna
Bror Esberg, same/lantainen, Sävast
Laila Holmberg, lantalainen, Luleå
Margareta Törelid-Haapaniemi, tornedaling, Juoksengi