Högkyrklighet 1

Högkyrkligheten dödad av Socialdemokraterna och Centern

Niklas Adell Linköping

Högkyrkligheten höll kritisk distans till sin samtid, bland annat till de politiska intressen som vill ha makten över kyrkan. Nu är den dödad.

Det var en gång, mer bestämt kring mitten och senare delen av 1900-talet, en präst- och församlingsväckelse i kyrkan i Sverige, som kallades ”högkyrklighet”.

Den byggde på den allmänneliga kyrkans tro och lära. Den höll sakramenten, särskilt nattvarden, dopet och bikten, högt. Den menade att det kyrkliga ämbetet (biskop, präst, diakon) är en av Gud given och för kyrkan nödvändig ordning. 

Den betonade det bedjande kyrkfolkets roll som bärare av kyrkans identitet och som dess mänskliga subjekt. Den tog bönen och själavården på stort allvar. Den månade om de ekumeniska och internationella relationerna.

Den höll kritisk distans till sin samtid, bland annat till de politiska intressen som vill ha makten över kyrkan.

Nu är den död, dödad av S och C.

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
En beskrivande bild av partipolitik vs kyrklig fromhet efter år 2000 finns i Sagan om ringen. När Balrog kämpar med Gandalf faller båda. Den senare [Kyrkan, Kristus] ska återuppstå. Balrog sprattlar likt en orm som mist sitt huvud och förleder människor att tro att den lever och är mäktig.