Organisation 1

Hur bygger man församling?

Tord Nordblom, ledamot i stiftsstyrelsen, Göteborgs stift
Vi behöver en pastoral strategi med inriktning på lokal mission och då är gudstjänstlivet centralt, anser debattören. Foto: Johannes Frandsen

Det är i alltför hög grad ekonomi och medlemsprognoser som styrt strukturomvandlingen. Svenska kyrkans största problem är inte sviktande ekonomi utan att församlingen kan bli utan sitt kyrkfolk, befarar debattör Tord Nordblom.

Strukturarbetet kring sammanslagningar av församlingar och pastorat har flera gånger diskuterats på debattsidorna i Kyrkans Tidning. Om min minnesbild stämmer har det mest handlat om Härnösands och Stockholms stift. Jan Grimell, präst i Örnsköldsvik, slutar sin artikel med en fråga om hur riktlinjerna ser ut i andra stift och om det finns en pastoralteologisk analys som utgångspunkt för stiftens riktlinjer.

Sanningen är nog dess värre att analys, liksom seriösa utvärderingar ofta saknas. Därför är det också svårt att dra slutsatser inför framtida strukturförändringar. I den programförklaring som antagits för Göteborgs stift är vi betydligt mer försiktiga i våra inriktningskriterier än vad som tydligen gäller för Härnösands stift.

Hos oss förekommer inga nyckeltal om minsta antalet kyrkotillhöriga, bara att enheten skall vara ”tillräckligt stor för en stabil ekonomi över tid”. Ingenting sägs heller om minsta antal tjänster med olika profilkompetenser. Vi hade en diskussion kring frågan om minsta antalet befattningar i vigningstjänsten, (präster och diakoner) men beslutet landade i det som kyrkoordningen säger om befattningar i kap 34 § 1 och 2. Ingenting mer.

Under rubriken ”Medarbetare” nämns inte bara anställda och förtroendevalda utan också ideella medarbetare. Tillsammans ska dessa samverka ”på ett sådant sätt att församlingens uppdrag kan utföras på ett ändamålsenligt vis”. Stödfunktioner ska finnas, antingen genom egen personal eller genom att anlita servicebyråns tjänster.

Vi noterar också som ett kriterium att största möjliga samsyn bör eftersträvas så att ”hänsyn tas till berörda församlingars och pastorats egna synpunkter och önskemål”. På senare år har detta i något fall inneburit att förändringen blev mindre omfattande än utredningen föreslog, och i ett annat fall blev beslutet att inte alls inleda någon strukturutredning.

En församling utan ett kyrkfolk är inte en församling, annat än på kartan. Grundfrågan måste därför vara: Hur bygger man församling?

För egen del menar jag att det i alltför hög grad är ekonomi och medlemsprognoser som styrt strukturomvandlingen. Svenska kyrkans största problem är inte sviktande ekonomi. Jo, om vi fortsätter på samma spår som hitintills bara med den skillnaden att vi organiserar oss i större enheter och med personal som ambulerar från plats till plats. Då får vi en tjänsteproducerande kyrka och då utvecklas det som Grimell i sin artikel kallar ”en instrumentell syn på vad församlingen är”.

Risken för detta är uppenbar om och när folkkyrkan tappar sin folkliga förankring och försöker vara relevant genom att koncentrera sig på det som människor efterfrågar. På många håll innebär det att gudstjänstlivet nedprioriteras till förmån för vardagsverksamhet. Alla vet att större enheter leder till färre gudstjänster och ett oregelbundet gudstjänstliv leder också till färre deltagare per tillfälle.

Men en församling utan ett kyrkfolk är inte en församling, annat än på kartan. Grundfrågan måste därför vara; Hur bygger man församling? Och för detta behövs det en genomtänkt pastoral strategi. I dag räcker det inte att bara knyta an till de större eller mindre rester av kyrklig sed som ännu finns kvar.

Den viktigaste strukturförändringen är förmodligen att arbetet gradvis ändrar inriktning, från en ”kom-struktur”, där vi inte nöjer oss med att bara välkomna människor som ofta eller ibland vill komma, utan successivt utvecklar en ”gå-struktur” med en tydligare riktning utåt. Jesus säger ju inte ”Välkomna hela världen...” utan ”Gå ut i hela världen...” ( Matteusevangeliet 28:18–20) Vi behöver en pastoral strategi med inriktning på lokal mission och då är gudstjänstlivet centralt. Gud bygger ju sin församling med Ord och Sakrament. Firas inte gudstjänst är vi inte längre en församling.

Lokal närvaro handlar då om kontinuitet och om att bygga relationer, men inte nödvändigtvis med anställda medarbetare. I tätorterna är förutsättningarna bättre. I glesbygden kanske man inte kan ha musiker eller präst varje vecka, men ett gudsfolk, om än få, kan mötas ändå och fira en enkel gudstjänst kring Guds ord och bönen. Modern teknik kan användas och om det blir dyrt att värma upp en hel kyrka, eller en del av den, kan man ju alltid samlas i annan lokal eller i ett hem. Och när prästen kommer, givetvis regelbundet, firar man förstås mässa.

Tord Nordblom
präst 
ledamot i stiftsstyrelsen 

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
”Men en församling utan ett kyrkfolk är inte en församling, annat än på kartan.” Tord! Håller med dig till fullo. ”Vardagsverksamheterna” är nog så viktiga, men utan den söndagliga huvudgudstjänsten är vi inte en kyrka. Tack för ditt insiktsfulla debattinlägg. /Mikael Högström, kyrkvärd i Skoklosters församling

Mer inom samma ämne