Det finns inget konstigt med att ordet apartheid förekommer i samma sats som landet Israel. Men vad som skulle kunna beslutas i kyrkomötet är ett nära och medvetet ekumeniskt samarbete med Mellanösterns kyrkor, främst den lutherska och inte bara på ledningsnivå utan i våra församlingar.
Med anledning av kyrkomötesmotionen om ”Folkrätten i Israel och Palestina” och biskoparna Åke Bonniers och Sören Dalevis debattinlägg.
Jag håller med om motionärernas argumentering, men ställer mig tveksam om ett sådant politiskt beslut i Svenska kyrkan är ändamålsenligt. Den typen av beslut brukar Svenska kyrkan dessutom avvisa.
Verkligheten är dock, för det första, apartheidmuren i hela sin längd och alla sina kringelikrokar över hela Västbanken som ett tydligt monument till uppdelningstanken. För det andra har förre ärkebiskopen Desmond Tutu med sina egna erfarenheter av sydafrikansk apartheid, upprepade gånger tydligt förklarat att Israel utövar apartheid. Det finns alltså inget konstigt med att ordet apartheid förekommer i samma sats som landet Israel. Vad motionen eftersträvar är en prövning av om denna situation enligt folkrätten kan bedömas som apartheid.
I sitt debattinlägg har de två biskoparna alldeles rätt i sin avslutning att ”vi som kristna behöver fortsätta med eftertanke och reflektion vad gäller relationen till våra judiska syskon”, men inte utan tillägget: ”och till våra kristna systrar och bröder i de palestinska kyrkorna”, för om vi inte är beredda att inkludera båda sidor, utövar vi i praktiken, ja, faktiskt apartheid.
Nyckelmeningen i biskoparnas resonemang är: ”Angrepp på landet kan därför tolkas som ett angrepp på den judiska identiteten”, alltså att kritik av Israels politik skulle vara antisemitisk – kanske lika antisemitisk som Jesu förhållande till översteprästerna? Nej! Det måste kunna hävdas att vi kan ha stor respekt för judisk tro och tradition och samtidigt rikta kritik mot staten Israel och dess politik – lika väl som många judar både inom och utanför Israel gör.
Guds vägar tas upp både i motion och debattinläggen och det är viktigt att vi håller detta dokument levande i våra församlingar och använder det i våra studiecirklar, lika viktigt som att vi studerar Kairosdokumentet, som patriarkerna och andra ledare av kyrkorna i Jerusalem skrivit under och riktat till världens kyrkor i sitt rop på rättvisa, fred och försoning i det heliga landet.
Slutsatsen blir att vad som skulle kunna beslutas i kyrkomötet är ett nära och medvetet ekumeniskt samarbete med Mellanösterns kyrkor, främst den lutherska och inte bara på ledningsnivå utan i våra församlingar, så som kunskap om mission en gång spreds. Detta förutsätter också en gemenskap mellan församlingar och den lokala synagogan.
Britta Olinder
Öppen kyrka – en kyrka för alla
LÄGG TILL NY KOMMENTAR