Avkragade prästen: Jag är glad över att ha fått frågan prövad

Förra året blev jag anmäld till domkapitlet för att jag ville ha mer av det gudomligt feminina. Efter månader av samtal där det knappt nämndes, blev jag avkragad på grund av min nattvardssyn, något förvånande då jag inte drivit någon fråga om det. Jag överklagade och på överklagandenämndens möte sa domkapitlets representant att det inte alls var något konstigt med det gudomligt feminina. 

I överklagandenämndens anteckningar från mötet säger min advokat ”Jag uppfattar att hon är friad från övriga punkter” och domarledamoten i domkapitlet svarar ”Ja”. Bäst hade såklart varit om det framgått tydligt redan i domkapitlets beslut, men det är skönt att det förtydligats att de bara ville fälla mig för nattvardssynen, och nu är jag friad av överklagandenämnden. När jag fick anmälan skrev jag att det här också gav en möjlighet att pröva kyrkans inställning till det gudomligt feminina och nu är jag glad att ha fått det prövat! 

Den otroligt jobbiga processen har i sig visat på vad avsaknaden av ”det feminina” fått för konsekvenser, då jag saknat omsorg från kyrkans företrädare och en grundläggande medmänsklighet. Samtalen har visat på en rädsla för förändring, men kan man som reformatorisk kyrka – där reformation betyder både att återgå till det ursprungliga och förnya – inte vara intresserad av att uppdatera sin kyrka när texter som till exempel Mariaevangeliet återfinns, som bland annat visar på att kvinnor hade ett tydligare ledarskap nära Jesus. För mig känns det självklart att vilja söka sig så nära det bara går vad Jesus faktiskt sa och visade på, och att se hur vi kan förmedla och leva det i vår tid.

Hundratals människor har hört av sig, mest kvinnor, men också män, alla (utom två som undrat om jag hatar män) har varit positiva och många har sagt ”äntligen”! De har uttryckt en längtan efter en djupare andlighet, en som inte fokuserar så mycket på att skuld- och skambelägga, utan att i sanning befria oss till mer liv. Teologi som bejakar det egna undersökandet av hur det gudomliga verkar. Människor som vill tas i anspråk som förverkligare av detta Guds rike som Jesus säger finns inom oss. Som önskar att vår tro ska leda till förändring i den värld vi lever i och är medskapare av. När jag träffade biskopen efter att ha ”påkragats”, berättade jag det och han sa att han fått flera mejl där man tackat för domkapitlets tydlighet. Skillnaden är att de människor jag mött inte vill utesluta de med en annan syn, de vill innesluta.

Det här handlar inte om kvinnor mot män. Det feminina och maskulina finns inom oss alla oavsett kön och vi behöver bejaka våra olika sidor, i stället för att nedvärdera delar av oss själva och varandra. Se att när Gud (i plural) skapade människan till sin avbild, var det med både det kvinnliga och manliga som förebild. Det vi kodat som feminint har ju också alltid funnits i kyrkan; i diakonin, genom husmor, i öppna förskolan och så vidare. 

Vi har inga problem att i dag ha män på dessa positioner eller kvinnor på vad som tidigare var manliga poster; som präst, biskop och ärkebiskop. När min bok Helig vrede – Ett evangelium kom ut, undrade en präst, en kvinna, om jag inte var lite sent ute, att vi redan har en majoritet kvinnor som präster. Jag påpekade att det inte bara handlar om fler kvinnor, utan om hur vi låter det feminina få plats, och ser att mycket av det som smutskastats och förkastats har gjorts det på grumliga grunder. Att det finns gemensamma teman i de evangelier som inte kommit med i Bibeln och som rådande kyrkomän försökte förstöra är inte svårt att se. Om vi på allvar vill ha en kristendom i Jesus efterföljd, så behöver vi vara öppna för att förändra det som genom åren lett oss fel.

Jag önskar att vi som kyrka ska gå före i bejakandet av det gudomligt feminina och den längtan som finns hos många människor och jag hoppas att tiden nu är mogen. Att domkapitlet inte sett detta som något konstigt är såklart glädjande, men nu är det också dags att börja titta på språket vi använder, hur vi förhåller oss till varandra, vilka berättelser vi lyfter och hur vi samtalar om de texter som är problematiska. Hur vi skapar utrymme för kroppen och relationen till naturen, ser på hierarkier och maktutövande.

Det är inte heller konstigt om man tycker det är lite läskigt. Vi har under lång tid fått höra att det vi kodat som feminint är kaotiskt och förledande, något negativt, så vi får ta det steg för steg och framför allt börja samtala mer, utan hot om att avkragas. För det ligger också i det feminina att nyfiket utforska och jag hoppas vi kan mötas, alla vi med olika kunskaper och erfarenheter och se vart Jesus vill leda oss.

Ellen Jakobsson