Verkligheten börjar i det vi inte kan se

Äntligen såg jag Maud Nycanders film Nunnan – 25 år i kloster, uppföljaren om Marta Cavallin som frivilligt steg in bakom de bokstavliga gallren på karmelitklostret i Glumslöv.

Äntligen släpptes den israeliska gisslan ur dödskulten Hamas händer.

Äntligen blev det en stunds andrum för det prövade palestinska folket.

Och äntligen tog jag mig igenom boken om Thomas av Aquino – en introduktion till hans teologi och filosofi lagom till hans 800-årsfirande.

Kanske var det en sorts synkronicitet att dessa tre saker sammanföll. För alla viskar de om samma sak: Vi måste återinföra samtalet om det osynligas kraft i vår värld.

Det är inte som att vi inte redan handlar efter det osynliga. Att följa partiledardebatten är en studie i hur det osynliga styr det synliga. Inget synligt kan uppenbaras utan att det först formats i det osynliga. Vanlig biologi lär oss principen.

Det osynliga kommer alltså först – det är det synligas skapare. Det är på det osynliga, på värderingar, idéer, tankebyggnader och begär, som våra samhällen vilar.

Thomas av Aquino påminner oss om att det synliga är en ikon för det vi inte ser. Tanken syns redan i Paulus brev:

”Allt sedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga.”

Tillbaka till Nunnan. Marta framträder som just en ikon. Trots att hon valt bort allt – utom det inre livet med Gud och sina systrar – uppenbaras livet i henne. Hon syns knappt, men hennes värv, att be för världen, kanske inte har varit förgäves.

Även om man tar bort det övernaturliga återstår bilden av en människa som blivit en bild för en bättre värld. En osynlig värld som synliggörs – där vi omfamnar varandra i kärlek och offrar oss för varandra, istället för att offra varandra. Där bättre idéer får kropp.

Jag tänker på den judiska tanken om tzadikim – de rättfärdiga som upprätthåller världen. Kanske räcker det med en, två, tre sådana människor för att allt inte ska falla samman.

Men det finns också andra osynliga krafter. Idéer som säger att en människa är mer värd än en annan, och som tar sig kropp i utsvultna gisslan, plågade befolkningar. Vi behöver inte stanna i Palestina – vi kan fortsätta till Kongofloden, till Syriens ruiner, till de nigerianska kristnas lidande.

Freden i Gaza – tillfällig som den är – gestaltar ändå en tanke som alltid varit sann: livet framför döden. Men vad händer när det osynliga hatet och hämndbegäret tar sig nya gestalter? Om vi tror att vi ska kunna avhjälpa det osynliga med endast det synliga tar vi miste,.

Mot andemakter i himlarymderna, inte mot kött och blod, strider vi - som Paulus skrev.

Marta, liksom Thomas av Aquino, pekar på ett mer hållbart koncept av fredsarbete – kampen i det osynliga. Den där varje människa avgör om hon vill vara en gåva till andra eller offra andra för sin egen skull.

Som när Petrus ville hindra Jesus från att ge sig själv, men fick de hårdaste orden:

”Gå bort ifrån mig, Satan! Du vill få mig på fall.”

Och genast efteråt kom kanske den största uppenbarelsen:

”Dina tankar är inte Guds, utan människors.”

Guds rikes tankar är det utgivande. Människors det själviska. Båda stråken bär vi alla inom oss. 

I filmen återkommer rosenkransen som katoliker ber varje dag och avslutar med: ”…bed för oss syndare…”

Insikten om att våra tankar inte alltid är Guds leder till urskiljning - och hjälper oss förstå vilka delar av vår osynliga värld som förtjänar att bli synlig verklighet.

Här, tror jag, vilar nyckeln till varaktig fred och till det goda livet där fler än oss själva får plats.