Jag har inspirerats mer av Ester Lutteman än av Marx

Annika Borg och Johanna Andersson svarar i Kyrkans Tidning (18/7) på min artikel i KT 13/7. Deras replik är dock alltför svepande och fylld av generaliseringar för att träffa rätt. De får givetvis ha sina åsikter men jag skulle vilja rätta några faktafel.

De skriver bland annat att ”De som tidigare hemfallit åt totalitära ideologier, och fortfarande inte kan markera mot dem, är nog inte de bästa uttolkarna av samtiden.” Vet inte om de syftar på mig eller på Anders Wejryd, ärkebiskop emeritus. Så vitt jag vet har ingen av oss fallit för totalitära ideologier. Är det vi som åsyftas med begreppen ”generationseliten och deras efterföljare”?

Själv är jag för ung för att ha tillhört 68-rörelsen. Sedan har jag inte varit aktiv eller medlem i Kriss. Men eftersom författarna tycks utgå från schabloner, som riktar sig mot det de kallar en generationselit, är det kanske mindre viktigt att granska fakta.

Det hade också varit klädsamt att inte avkräva mig en uppgörelse gentemot kommunistiska diktaturer, eftersom jag aldrig haft minsta dragning till vare sig leninism, stalinism, eller maoism.

För mig har mötet med världens orättvisor och fattigdom bidragit till ett socialt engagemang för rättvisa och fred, inte någon marxistisk ideologi. Jag har inspirerats mer av Ester Lutteman och Elin Wägner än av Marx och Mao.

Jag tror att vårt samhälle och vår demokrati, både i kyrka och samhälle, skulle må bra av en samtalston där vi inte omedelbart utgår från att den andra vill något ont. Vi har olika politiska ingångar i våra samtal. Alldeles oavsett handlar tro och politik om att värna människor som heliga, skapade till Guds avbild, oberoende av ursprung, trostillhörighet eller kön.

I den kampen behöver vi mer känsla för nyanser och mindre påhopp, för att stå enade mot de krafter som hotar just människovärde och demokrati i dag.