Köttets lusta är fromhetens akilleshäl

I en tid då klimatet krisar, ickemänskliga djur (”djur” framöver) lider och vi förlorar kontakt med skapelsens helhet, behöver vi ställa en ärlig fråga: Hur lever vi egentligen i förhållande till de sju dödssynderna – och till de dygder vi säger oss eftersträva?

”I människan ser vi det vackraste Gud har skapat”, säger en präst i Svenska kyrkan i Pelle Strindlunds bok Upp med djuren. Men kanske är det just där vårt högmod börjar – när vi placerar människan över resten av skapelsen och sätter punkt där Gud satt ett komma.

Vi är kallade till ödmjukhet, men låter ofta stoltheten styra när vi ser oss som skapelsens krona snarare än dess tjänare. Vi uppmanas till generositet, men håller hårt i vår rätt att konsumera djur, trots att vi vet vilket lidande det orsakar och att alternativen finns. Kyskhet handlar inte bara om sexualitet, utan om återhållsamhet – en egenskap som lyser med sin frånvaro i dagens köttkultur. Medmänsklighet borde inte stanna vid människans gränser, utan sträcka sig till hela den skapelse Gud kallade ”mycket god” (1 Mos 1:31). Måttfullhet, tålamod och flit utmanar oss att leva enklare, långsammare och mer ansvarsfullt – även i våra dagliga val.

Samtidigt ser vi dödssynderna i full blom: Girigheten i köttindustrins vinstdrivande logik. Vällusten i våra begär. Frosseriet som norm snarare än undantag. Vreden som väcks när våra privilegier ifrågasätts. Lättjan i att inte orka se sambanden. Och högmodet i att förminska andra varelsers värde och lidande.

Men varje liv bär ett egenvärde – om inte i våra ögon, så i Skaparens. För varje varelse lever sitt liv inte för oss, utan för sin egen skull. ”Se, allt var mycket gott” (1 Mos 1:31). Inte bara människan – allt. Och Jesus säger: ”Vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig” (Matt 25:40). Varför skulle det inte också kunna gälla djuren?

Påven Franciskus skriver i Laudato Si’: ”Varje varelse är ett uttryck för Guds kärlek” (§76). Därför är det en andlig fråga hur vi behandlar andra djur. Att ignorera deras lidande är inte neutralt – det är ett moraliskt val.

Kyrkan har en chans – och ett ansvar – att vara profetisk i vår tid. Att inte stanna vid människocentrerad fromhet, utan vittna om hela skapelsen som älskad och värdig. Att se djuren som medvarelser, inte resurser. Och att praktisera dygderna – med konsekvens, nåd och kärlek – också vid middagsbordet.

För tro utan handling är död (Jak 2:17). Och kärlek som inte omfattar de svagaste riskerar att bara bli tomma ord.

Johanna Månsson, djurrättsförespråkare