Kyrkan måste trappa upp – inte ner

Ulf Bley
Palmsöndagsmässa i den katolska kyrkan Sankt Franciskus av Assissi i Vilnius, Litauen. Mindaugas Kulbis/AP/TT

Att inte hålla gudstjänst är förödande för kyrkan. Kan man inte utöva sin verksamhet, permittera prästerna och betala tillbaka kyrkoskatten till medlemmarna. 

När den största andliga krisen i modern tid drabbar Sverige som en följd av en världsomspännande virus-pandemi tycks Svenska kyrkan i Stockholms stift abdikera fullständigt.

Miljontals människor möter nu oroväckande rentav skrämmande nyheter, farhågor och rykten. Livet som vi är vana att leva har rubbats, tusentals förlorar sina arbeten och oroas över sin försörjning, många är rädda för att de själva eller anhöriga ska bli sjuka och kanske dö.  Existentiella och andliga frågor gör sig påminda.

"Vi ställer inte in. Vi ställer om" sägs det på hemsidan, men Stockholms stift ställer in alla offentliga gudstjänster under påskhelgen, kristenhetens största högtid. 

Folkhälsomyndigheten har förbjudit samlingar på mer än 50 personer. Det är knappast skäl nog att ställa in. De flesta församlingar i Sverige skulle vara glada om man kom upp i femtio personer i högmässan.

Fantasilösheten är monumental. Om man normalt har 250 besökare kan man ordna fem mässor i rad med begränsat antal och väl utspridda deltagare, nummerlappar eller anmälan på webben skulle kunna användas.

Eller någon som står i dörren och räknar, så gör Systembolaget, en annan populär inrättning i påsktider.

På sjukhusen jobbar personalen övertid, i kyrkan är prästerna beredda att ta ledigt.

Den här attityden är förstås förödande. I samband med Estoniakatastrofen och efter tsunamin öppnade kyrkorna för att ta emot oroliga och sörjande människor.

I den här situationen, som kommer att vara värre, borde man trappa upp - inte ner verksamheten. 

Omställningen ska inte handla om att byta befintliga möten mot Skype som vanliga kontorsbaserade organisationer gör, det handlar om något mer, nämligen att möta människor med ett andligt behov men som inte vanligtvis går i kyrkan - mer än till jul kanske. De måste mötas någon annanstans. 

Det första är att kyrkans män och kvinnor gör sig synliga och tillgängliga. Det kan vara på webbgudstjänster, stödsamtal via Skype, samtalsgrupper med hjälp av Zoom, friluftsgudstjänster, samtal på parkbänkar (med lämplig distans) eller något annat.

Gudstjänstordningar och kyrkomötesbeslut ger antagligen inte mycket vägledning i denna tid, så varför inte titta i Bibeln för råd, Joh. 3:16 till exempel. Att fråga biskopen tycks vara en återvändsgränd.

Men om kyrkan ändå av för mig okända skäl finner att man inte kan utöva sin verksamhet, så vore det logiska svaret vara att permittera prästerna och betala tillbaka kyrkoskatten till medlemmarna.

Ulf Bley

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Taggar:

Corona