Kyrkan ska inte medverka till upplösning av självklara värden

REPLIK

När två präster, Helena Myrstener och Gunilla Hallonsten, i Svenska kyrkan inför Pride i Malmö propagerar för flersamhet, blir jag förvånad eftersom ni representerar en kyrka, som menar sig vila på kristen grund.

Vi lever i ett samhälle där en lärare blivit sparkad för att hon inte ville säga hen till en av sina elever.

Ett samhälle där riktlinjer från de styrande vill att dagis­personalen: Innan ni åker på en utflykt kolla först målets toalettbestånd. Anledningen är att de ska se om det finns någon könsneutral toalett där, eftersom någon av de små kan tycka det är jobbigt att välja mellan en pojk- eller flicktoalett.

Ett samhälle där massor av olika könsidentiteter florerar, vissa experter menar att det i dag finns över 100 olika könsidentiteter. Bonnier Publications international listar 65 stycken. Hbtq, namnges numera ofta med ­hbtqia+, där + får stå för andra varianter.

Ett samhälle där kyrkan på många håll öppnat för nya andliga strömmingar.

Och ni menar att det för kyrkan kan bli nödvändigt:

”Att tala om bristerna som finns i tvåsamhetsnormen och i den romantiska drömmen om 'den ende' kan komma att bli nödvändigt för att kyrkan ska kunna verka för upprättelse och befrielse i vår tid.”

Gud är kärlek, ja, men vi får inte glömma att han även är ­helig, rättfärdig, barmhärtig, trofast och mycket mer. Ni associerar i er beskrivning av kärlek, med vad Guds kärlek verkligen är.

Höjden nås när ni er verklighetsbeskrivning bland annat ifrågasätter äktenskapets normsystem, citat:

”Guds förlåtelse och försoning genom Kristus öppnar ständigt upp för kärlekens nya möjligheter och flöden. Tron är att kärleken alltid är större. Kan det betyda att den också är omöjlig att begränsa och inte bör kontrolleras av normsystem som ibland kan upplevas både oreflekterade, rutinartade och stagnerade?”

Ett citat som visar er gränslösa inställning:

”Svenska kyrkans uppdrag är försonande mångfald. Under ­Pride blir mångfalden extra synlig i regnbågens alla färger. Ett av regnbågens spektra är poly­amorös identitet.”

Personligen tycker jag det är tragiskt när två präster, varav en är kyrkoherde, misskrediterar Gud, i det att de förminskar honom till sin egen tolkning och definition av vad kärlek är.

Er beskrivning av äktenskapets förväntningar som orimliga/ouppnåeliga är enligt min uppfattning verklighetsfrånvänd. Hur många av de som gifter sig, tror ni delar denna er beskrivning av äktenskapets drömlika förväntningar:

”Är inte kravet som ligger dolt i detta egentligen ouppnåeligt? En människa kan aldrig bära någons behov fullt ut eller uppfylla all längtan. Ingen kan heller ta eller bära Guds plats i någon annan människas liv.”

De flesta av oss inser faktiskt att vi lever i en ofullkomlig värld, där fullkomliga krav på andra inte riktigt funkar.

Förvåningen över ert inlägg förstärks ytterligare när ni tillskriver äktenskapets starka tvåsamhetsnorm, som något som kan leda till att någon känner sig tvingad att skilja sig i stället för att: ”prata om inre behov eller önskan om en förändring? Exempelvis erkännandet av en romantisk kärlek till ytterligare en person?”

Hur harmonierar ert agerande, med den biskop i Visby stift som nyligen blev avkragad på grund av otrohet?

Menar ni att ett äktenskapsbrott är fel, men om man pratar om det innan är det ett uttryck för Guds kärlek?

I ett sunt samhälle är barnen trygga i den könsidentitet de har vid födseln och jag tycker inte att samhället ska medverka till en upplösning av självklara värden. Det anser jag inte heller att Svenska kyrkan ska göra. Dessvärre menar jag att denna debattartikels syfte är att kyrkan ska erkänna flersamhet och det som följer i dess spår.

Den kristna läran ger oss även klara riktlinjer i dessa frågor och de följer inte dessa präster subjektiva tyckande.

Dan Eckeskog
präst i svenska kyrkan