Kyrkans existentiella perspektiv på samtiden fattas

Det finns en bortglömd dimension av det som oroar oss mycket i Sverige idag. En existentiell dimension. Jag tänker på kriminaliteten och exempelvis kriget i Ukraina. Å ena sidan är allt på ytan oftast lugnt. Folk går till sina arbeten, biograferna och teatrarna visar sina filmer och spelar sina föreställningar, tågen går för det mesta i tid ... Å andra sidan händer det, för några år sedan bara, otänkbara och oerhörda saker.

Kontraktmord utförda av mycket unga personer, ohyggliga krigsfasor i vår närhet. Ja, politiken och olika myndigheter agerar. Forskare förklarar. De senare använder gärna statistik för att lugna. De säger saker som att det bara sker 1.1 mord per 100 000 invånare i Sverige. Det låter ju inte så farligt. Och ministrarnas pressträffar sker dagligen med nya initiativ. Bollar skickas hela tiden upp i luften med nya förslag. 

Snart vänder det och rikspolischefen försäkrar ”att något gör vi rätt”.

Ändå skaver något. Som en av de intervjuade i min nya bok, Att vända bort blicken – Om underminering, dess filosofi, politik och praktik (Jure förlag), uttrycker saken: Vad debatten ofta missar är ”det fundamentalt människliga”. 

I jakt på ”det fundamental mänskliga” intervjuar jag i boken en biskop, Johan Dalman, och samtalar också med en pensionerad biskop. För jag har en idé när jag vänder mig till Kyrkan. I boken intervjuar jag också en mängd forskare, poliser, militärer och andra som vet något om kriminaliteten och kriget. Om det existentiella vet de dock föga. Ja, de ser det inte ens många gånger. Vad jag främst är ute efter är språk och verktyg för att hantera det otänkbara och oerhörda, som morden och krigens fasor orsakar.

När man exempelvis, för att lugna, säger att det bara sker 1.1 mord per 100 000 invånare i Sverige missar man, menar jag, just något ”fundamentala” med att vara människa. Att vi är relationella varelser. Det som händer kanske 100-tals mil bort, eller bara för ett fåtal individer, påverkar oss just som relationella varelser.

Vetenskapen i form av psykologi, sociologi och annat försöker förklara detta på olika sätt. Men lyckas man? Jag skulle svara nej. Trotts alla senaste teorier om spegelneuroner etcetera.

Vänder vi oss i stället till teologin och religionen har vi tusenåriga traditioner och källor att ösa ur där vetenskapen ”brister”. Som exempel kan vi ta Matteusevengeliet 25:40, med de berömda orden från Jesus – om att allt vad ni gör för eller underlåter att göra för de allra minsta, gör ni också mot mig. Jag menar att det bara är dumt att inte ösa ur dessa källor.

För vad vi finner är andra sätt att se på ”sammanlänkningen” mellan människor än någon speglingneuronteori kan ge. Människan som andlig varelse. Dessutom öppnar det hela upp mot etiken, vilket är en stor vinst. Men just att vända sig till teologin skapar också två problem, som jag tar upp i boken. Problem när man vill prata om sakerna.

Dels en välkänd allmän svensk uppfattning att religion är något som vi svenskar lämnat bakom oss och därför ser man inget värde i att söka svar åt det hållet. Dels en oförmåga från Kyrkans sida att gå från allmänt luddigt tal i debatten om ”värderingar” till att erbjuda den skatt av språk och verktyg som man förfogar över och som behövs idag.

Det är en på många sätt en ond värld vi lever i idag. I det där lilla ordet ”ond” ligger också en av de förståelser som människor suktar efter svar på. Vad är ondska? Finns den? Finns onda människor? Och så vidare. Som vetenskapligt skolad människa vet jag att begrepp som ”ondska” ska man sky som pesten. Trots det, anser jag, behövs Kyrkans förmåga akut idag att ge just språk och verktyg för att ge vägledning ut ur allt det mörka. Vi kan kalla det senare för det pastorala som ett alternativ till allt de mediala bruset som dominerar.

Så, som en sammanfattning: Kyrkan jag saknar er i, låt oss kalla det för, debatten. Visst Kyrkan ska fortsätta att fira gudstjänst förrätta dop och vigslar och allt det andra som tillhör kärnuppgifterna men idag krävs också något mer. För jag saknar er när det gäller att ge nycklar, språk och verktyg för att hantera det som för bara några år sedan var otänkbart och det oerhörda, som ligger under varje artikel om nya dåd och ny förstörelse. Kort sagt ge andliga och existentiella perspektiv på det som sker idag.

Bo Wennström, professor emeritus i rättsvetenskap, vid Uppsala universitet