Låt den lokala församlingen besluta!

Birgitta Halvarsson kyrkoherde Övre Älvdals församling

Ingen annan än den lokala församlingen vet hur behovet ser ut för just dem att ansluta sig till ett nationellt ekonomi- och lönecentrum. 

Kyrkostyrelsen och kyrkomötet får gärna bygga upp ett nationellt ekonomi- och lönecentra om behovet finns. Men låt dem som får betala också få bestämma om anslutningen till detta. Ingen annan än den lokala församlingen vet hur behovet ser ut för just dem. Vi är olika – vi har olika behov och perspektiv beroende på var vi verkar, hur ekonomin ser ut, hur församlingens/pastoratens egna kompetens motsvarar de önskemål man har etc.

I debattartiklar från Bertil Persson och Peter Lundborg ifrågasätts just den tvingande anslutningen, obligatoriet, som föreslås åläggas församlingar/pastorat att använda ett gemensamt ekonomi – och lönecenter. I sina svar ger varken Lars Johnsson resp Daniel Tisell och Wanja Lundby Wedin något svar på just den frågan. Och vad jag förstår så är det just obligatoriet som ifrågasätts.

Församlingen och dess tillhöriga utgör basen för uppgiften och för avgiften. Samverkan bygger på att man deltar frivilligt. Ingen samverkan kan tvingas fram. Församlingarnas/pastoratens intresse för centret kommer att visa sig i hur många som ansluter sig. Det kanske blir många? Om kyrkostyrelsen inte vill ta risken att det blir för få som använder samverkansmöjligheten då får man faktisk gå ut och fråga innan man bygger upp ett nytt dyrt system. De samverkansprojekt inom digitaliseringen man tidigare byggt upp har blivit dyrare för oss i församling.

Där jag arbetar i Övre Älvdal, en liten församling i glesbygd, betalar vi idag mer för de nationella system vi använder än vi gjorde innan. Men det kan vara värt pengarna. Det är en avvägningsfråga vi måste få göra lokalt. OM vi skulle ansluta oss eller bli tvingade in i ett nytt system för faktura- löne och ekonomihantering och betala för det så skulle vår ekonom och vår assistent samtidigt få färre arbetsuppgifter, men inte till den grad att vi kan göra besparingar på deras tjänster. Kontentan blir att det blir mindre resurser kvar till den grundläggande uppgiften, inte mer.

Så den omsorg kyrkostyrelsen verkar ha om oss i sin argumentation får faktiskt motsatt verkan. Dessutom behöver vi adm personal ute på expeditionerna så de kan hållas öppna för allmänheten. Det är fler besök där än vad man kanske tror.  Och vi vill ogärna erbjuda deltidsanställningar. Därför är det viktigt att behålla arbetsuppgifterna när kompetensen finns lokalt.

Vad jag förstår så har kyrkostyrelsen i samtal med stiften fått indikationer på att mer samverkan behövs. Och så är det säkert. Men hur man väljer att göra denna samverkan är en noggrann uppgift. Har stiftens företrädare den kontakt som behövs med församlings- och pastoratsnivån för att kunna säga sig företräda deras önskemål?

Jag tror ett säkrare kort är att samtala direkt med dem det gäller. Out-sourcing i egen organisation är kanske inte det smartaste och billigaste sättet att göra besparingar? Eller använda i en organisation där förvaltning och verksamhet bör hållas samman. Gunnar Edqvist uttrycker det väl när han säger i sin artikel att det finns ”goda skäl att börja med brett samråd om kyrkosynen” .

Spring inte så fort, kyrkostyrelsen! Förändringar tål att tänka på, de bör få ta tid och samtalspartnern få vara de som ska betala i slutänden.

Birgitta Halvarsson
kyrkoherde Övre Älvdals församling
Tidigare ledamot i kyrkostyrelsen för socialdemokraterna

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
Bra, välskrivet och mycket klokt formulerat - Tack!