Kyrkostyrelsen reducerar ­församlingarnas självstyre

Peter Lundborg, domprost i Linköping

Kyrkostyrelsen vill styra över resurser och förvaltning medan församlingar och pastorat ska fullgöra den grundläggande uppgiften. Den stora majoriteten av förtroendevalda i Svenska kyrkan måste få vara med i så omfattande beslut, skriver domprost Peter Lundborg.

Med anledning av den aktuella pandemisituationen har kyrkostyrelsen i sin skrivelse till årets kyrkomöte så omfattande förslag att både reformationen på 1500-talet och Svenska kyrkans förändrade relationer till staten år 2000 framstår som mindre revi­deringar.

Det självstyre som församlingarna utvecklade i Sverige på medeltiden och som varken 1200-talets påvar eller Gustav Vasa lyckades förhindra, vill nu kyrkostyrelsen kraftigt reducera och därmed förändra förutsättningarna för en lokalt förankrad öppen folkkyrka.

Bland förslagen finns det gemen­samma lönecentret som nu föreslås bli obligatoriskt för att få ekonomin att gå ihop. Där finns också förslaget med ett gemen­samt ekonomicenter för hela Svenska kyrkan. Kyrko­styrelsen vill också ta initiativ till tre stora utredningar, samordnad kapitalförvaltning så att hela Svenska kyrkan får ett enda orga­nisationsnummer, säkra den demokratiska strukturen till en lägre kostnad samt ändamåls­enlig stiftsindelning.

”Det är inte rimligt att ett starkt decimerat kyrkomöte, där 207 valda ledamöter inte får delta och de närvarande 44 deltar på distans, ska fatta beslut i dessa frågor som i grunden handlar om demokratin i Svenska kyrkan. ”

Anledningen till den mycket långt gående centraliseringen av Svenska kyrkan är enligt såväl kyrkostyrelsens skrivelse som intervju i Kyrkans Tidning med kyrkostyrelsens första vice ordförande, Wanja Lundby-Wedin, ”att man i församlingen fortsatt får bestämma hur man ska fullgöra den grundläggande upp­giften”.

En sådan uppdelning mellan förvaltning och verksamhet vittnar inte bara om dålig teologi utan blir slutet för lokalt förankrade församlingar där medlemmarna i församlingen kan bidra med sina erfarenheter och sin kunskap. En sådan uppdelning mellan förvaltning, ekonomi och personal å ena sidan och den grundläggande verksamheten å den andra sidan gjordes redan i 1930 års församlingsstyrelselag.

Då satt inte biskoparna på åskådarläktaren utan agerade teologiskt och strategiskt för att få till en annan tingens ordning. Såväl biskopsmötet som kyrkomötet fick dock böja sig för riksdagens beslut att anpassa kyrkans regelverk till den nya kommunallagen, vilket innebar drygt 30 år av problematisk dualism mellan det så kallade andliga och det vi kallar världsligt.

Kyrkostyrelsens förslag innebär en återgång till en sådan problematisk dualism. Den här gången är det storebror, nationell nivå, som tar hand om resurser och förvaltning medan församlingar och pastorat får ägna sig åt att ”bestämma hur man ska fullgöra den grundläggande uppgiften”.

Kyrkostyrelsen betonar i sin skrivelse att deras förslag är väl förankrat i stiftsstyrelserna som ser positivt på ökad samverkan. På samma sätt menar Wanja Lundby-Wedin att det finns ett brett stöd för förslagen. Men vart tog församlingar och pastorat vägen?

Som jag uppfattat debatten det senaste året så finns det verkligen inte något brett stöd för kyrkostyrelsens förslag vare sig hos de mindre och lokalt starkt förankrade församlingarna eller hos de stora församlingarna och pastoraten.

När ersättaren i kyrkostyrelsen, Åsa Ingårda, intervjuas i KT förklarar hon vikten av att lokalt kunna förfoga över administration och löneutbetalningar då det möjliggör andra viktiga uppgifter som måste ske lokalt. Detsamma har andra företrädare för mindre enheter i Svenska kyrkan berättat om i debattinlägg i denna tidning.

För de stora pastoraten och församlingarna är kyrkostyrelsens förslag ett gigantiskt resursslöseri och missbruk av de tillhörigas kyrkoavgift. Under många år har de stora enheterna utvecklat säkra och effektiva system för administration och förvaltning.

Medlemmarna har genom sin kyrkoavgift varit med och bekostat alla dessa system och förväntas nu av kyrkostyrelsen att på nytt bekosta andra system som den egna församlingen alls inte behöver.

Det är märkligt att nationell nivå bortser från den stora administrativa kunskap och erfarenhet som finns hos de stora pastoraten och församlingarna. Stiftsstyrelserna med ledande tjänstemän är trots allt endast styrelser över relativt små stiftsorganisationer.

Det är inte rimligt att ett starkt decimerat kyrkomöte, där 207 valda ledamöter inte får delta och de närvarande 44 deltar på distans, ska fatta beslut i dessa frågor som i grunden handlar om demokratin i Svenska kyrkan. Det är inte rimligt att dessa frågor ska avgöras enbart av den nationella nivån.

Fortfarande har församlingarna ett självstyre och den stora majoriteten av förtroendevalda i Svenska kyrkan måste få vara med i besluten. Varför denna brådska när beslut ska fattas som i grunden förändrar Svenska kyrkan från en öppen folkkyrka med församlingen som den primära enheten till en nationell koncernkyrka som förfogar över alla resurser?

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Taggar:

Kyrkomötet
Meningen med att avskaffa de totala ekonomiska samfälligheterna och ersätta dem med större pastorat eller församlingar var att undvika maktcentra som inte har verksamhetsansvar. Men nu motarbetar kyrkostyrelsen detta genom olika centraliseringar av makt.Peter Lundborg har alldeles rätt! För övrigt borde årets kyrkomöte stöällas in.
Politikerna som sitter i kyrkomötet vill ha mer. För vår kyrkas bästa bör vår kyrka inte styras av politiker. Min absoluta övertygelse är att politik och kyrka (det andliga livet) är två skilda saker. Denna övertygelse är hämtad från Bibeln. Nils Ronquist
Tack för en välskrivet debattartikel! Anmärkningsvärt att Kyrkostyrelsen överväger och föreslår att en större andel av församlingarnas intäkter ska gå till nationell nivå. Skulle ju vara intressant om kyrkostyrelsens vice ordförande redovisade antalet anställda vid Kyrkokansliet i Uppsala och hur den ökningen har sett ut sedan de senaste 50 åren. Många församlingar och pastorat planerar för stora reduceringar de kommande åren. Vad är Kyrkostyrelsens plan för Kyrkokansliet?
Stora och principiella förslag från Kyrkostyrelsen föreslås utan bred debatt och remissrundor till ett p.g.a. Covid-19 starkt redicerat Kyrkomöte. Församlingarna ska tvingas in i att betala för gemensamma lösningar utan att det finns ekonomiska kalkyler. Samtidigt som församlingar planerar för minskningar ska den nationella nivån tillåtas att växa. Nej! Redovisa hur även Kyrkokansliet och stiften ska reduceras med 20-25% de kommande 10 åren, finansiera de gemensamma lösningarna inom befintlig ram, gör de gemensamma lösningarna så attraktiva att församlingarna vill gå med utan tvång! //Jörgen
50

Lediga jobb

LEDIGA JOBB

Härnösands stift
Uppsala stift
Stockholms stift
Strängnäs stift
Lunds stift
Linköpings stift
Västerås stift
Västerås stift