Ny film om hur karmelitsystern Martas liv fortsatte

Trots det nära samarbetet för trettio år sen, och trots att de båda haft regelbunden brevkontakt sedan dess, var det en lång process innan Maud Nycander fick ja ännu en gång. 

Anledningen till långsamheten är i sig ett exempel på det som från börjat lockat henne att följa Marta – ett liv ägnat åt bön och en livshållning där tecken från Gud är grunden för individens beslut.

Skulle det bli ännu en film? Många hade genom åren hört av sig till Maud Nycander och frågat hur det gick för den unga kvinnan.

Ett annat förhållningssätt än övriga samhället

Marta bad Gud vägleda henne innan hon gav sitt svar.

– Att förhålla sig så är ju så totalt annorlunda mot hur hela samhället ser ut, säger Maud Nycander.

Nycander är samtidigt en erfaren filmare som lärt sig konsten att vänta in skeenden, oavsett om den miljö som dokumenteras är ett kloster eller ej. 

– När man går in i det här så får man bestämma sig för att inte bli stressad.

Under flera år innan Maud Nycander fick sitt ja filmade hon övriga familjen. Föräldrarna och de åtta syskonen, som i flera fall hunnit bildat egna familjer och som valt vitt skilda karriärer. Nunnan – 25 år i kloster innehåller både nytt och tidigare material och bygger på en dynamik som ställer nu mot då. 

"Fascinerad av Martas styrka"

För Kyrkans Tidning rekapitulerar Maud Nycander de tankar och känslor hon hade när hon först började följa tonåringen som frivilligt gick in i den strängaste av alla klosterordnar, Karmelitorden. 

Hennes egna frågor handlade då om hur det var möjligt. Kan man välja ett sådant liv utan att gå sönder? Nunneklostret i Glumslöv är omslutet av murar. Ingen utomstående får komma in, annat än i ett par besöksrum. Nunnorna själva lämnar aldrig klostret, som har en egen kyrkogård.

– Jag blev fascinerad av Martas styrka, samtidigt som det var en gåta för mig hur man kunde välja att vara instängd på en och samma plats med människor man inte valt i resten av sitt liv, säger Maud Nycander.

När nu ett kvarts sekel av detta resterande liv har passerat – vad har hunnit hända?

På ytan ingenting. I klostret läggs dag till dag utan åtbörder. 

– Marta är ju kvar på samma plats. Men filmen ger en glimt av den kristna mystiken. Den vill fånga vad det innebär att gå den inre vägen. 

Ett möte som gett perspektiv

För Maud Nycander, som kommer från en utpräglad icke-religiös bakgrund, har det varit ett möte med fenomen och inslag som framstår som det moderna livets absoluta motpol. Visst har hon läst skildringar av buddhistiska munkar som lever i grottor och på andra sätt mötts av ­berättelser om hur ett fromt liv ser ut. 

Men att på riktigt få följa en bedjande människa så som hon har fått göra med Marta är ­något helt annat och ger perspektiv, ­säger hon.

– Jag tror det påverkar oss starkt att vi lever i ett så sekulärt land. Jag tror också att det påverkar oss på ett sätt som vi inte förstår vidden av. 

Ta bara idén om självrannsakan, säger Maud Nycander. Tänk om vi som Marta hade som rutin att varje dag ägna en stund åt självrannsakan. 

– Det tror jag skulle påverka människor väldigt mycket. Eller det här att man inte ska låta känslorna styra ens beslut utan att de ska drivas av en djupare vilja. Det tycker jag är jätteintressant. 

Inte ett stort steg till klosterlivet

Martas livsval är onekligen ­radikalt. Men dokumentären ­berättar samtidigt om en människa, ja, en hel syskonkrets som från det att de är små socialiseras in i tron. Familjen följer tidegärden, pappan är diakon i katolska kyrkan, mamman har som ung själv drömt om att bli nunna och på tomten har de ett eget kapell.

Sett ur det perspektivet är ­Martas steg in i ­­­klosterlivet inte lika gigantiskt; ­familjens hemmiljö ter sig närmast ­semimonastisk.

– Ja, men det är det som är så fantastiskt. Att som tittare få bli insläppt i det här speciella sammanhanget. Jag har inte närmat mig Martas familj med tanken att jag ska ha någon åsikt om deras liv. Jag försöker bara förstå det.

En annan schablonbild som ställs på ända är den av klosterlivet som avskuret den övriga världen. Maud Nycander skildrar hur relationerna mellan Marta och de övriga familjemedlemmarna lever i allra högsta grad. Dels genom föräldrarnas och syskonens årliga besök, där filmkameran registrerar hur syskonbarnen studsar runt i klostrets besöksutrymmen. 

Är familjens samlande punkt

Dels genom brev och mejl. Och – inte minst – bön. Marta visar sig på många sätt vara familjens samlande centrum, med koll på vars och ens livssituation och med en konkret inverkan på vissa händelseförlopp – som till exempel en av sina bröders val av livskamrat. 

Den första filmen om Marta, som kom 2007, blev något av en sensation. Den sågs av drygt 1,7 ­miljoner SVT-tittare, såldes till ett femtontal länder och vann priser. 

– Jag tror att publiken fascinerades av att det går att göra det här valet, som i många ögon är nästan som att gå i fängelse, och samtidigt utstråla så mycket livsglädje.

Bland de som hörde av sig fanns flera konstnärer, berättar Maud Nycander.

– De kunde känna igen sig i Martas längtan efter att ge sig hän fullständigt till någonting. 

Stor respons: Kom brev till klostret

Marta fick själv mycket respons, säger Maud Nycander. Människor skrev brev till henne, som de skickade till klostret. 

– Jag vet att Marta känner att filmen betydde mycket för många.

Men det fanns också de som inte var lika positiva. De provocerades över att Marta, som de menade, kastade bort sitt liv och tyckte att hon var hjärntvättad.

Maud Nycander har fått frågan om hon inte förhärligar klosterlivet med sina filmer. Tänk om unga människor väljer ett liv som munk eller nunna utan att ha tänkt efter ordentligt?

– Det är förstås omöjligt att veta vilken effekt en film har på människors liv. Men där känner jag att man ändå får lita på det faktum att man lever i klostret i fem år innan man gör sitt slutgiltiga beslut. Det sker knappast ogenomtänkt.

Det som berört mest 

Kommer uppföljaren att få samma genklang? På ett sätt är ämnet än mer i tiden. Under de trettio år som gått har marknaden för retreat och inre utveckling exploderat. Allt fler gör något konkret av sitt behov av vila och avskildhet. 

– Var och varannan människa går på yoga. Så var det inte för trettio år sen. Men det är rätt sällan som det är en del av ett andligt liv. Och det är sällan det bygger på tanken att det är andra människor, inte jag själv, som är det viktigaste. 

Det är också det som berört både henne själv och publiken mest, säger Maud Nycander.

– Människor som ägnar sitt liv åt något som inte är ett jag-projekt. Det är vad samhället på många sätt saknar.