Ompröva beslutet om pilgrimscentrum

Jag har under många år följt utvecklingen av Pilgrimscentrum i Vadstena. En skimrande juvel för oss i Svenska kyrkan, nationellt men inte minst för Linköpings stift. Jag vet hur glada och engagerade de tre ”Martinbiskoparna” var för denna verksamhet; inte minst min gode vän Martin Lönnebo som jag nära samarbetade med kring böcker, föreläsningar och retreater. Och i vår uppstart av Svenska kyrkans Miljövärn på 1990-talet, något som ju också skedde i Linköpingsstiftet.

I februari medverkade jag på årets ”pilgrimsteologiska seminarium” i Vadstena med föreläsning och skapelsevandringar. Jag fick då höra det jag inte trodde kunde ske – att stiftsledningen ville omorganisera det viktiga och mångdimensionella arbetet med pilgrimstemat.

Men ryktena besannades, senare under våren kom beslutet. Pilgrimsverksamheten styckas upp på två huvudmän: Vadstena församling ansvarar för mottagningen av pilgrimerna medan stiftet ska syssla med övergripande pilgrimsteologi. Ett ”dubbelreglage” som sannolikt kommer att skapa otydlighet och där många bedömare menar att stiftet saknar de muskler som krävs för att fortsätta utveckla och fördjupa den lysande verksamhet som bedrivits av centret.

Jag har läst beslutsprotokollet där stiftsstyrelsen åberopar kyrkoordningens föreskrift om att ett stift inte får driva  verksamhet som församlingarna ska ha ansvar för; i fallet med Pilgrimcentrum pekar man bland annat ut böne- och gudstjänstliv, mötesplats med café samt butik med bokförsäljning (arrangemang som ju finns på många stiftsgårdar, bland annat i Rättvik!) Det är en besynnerlig motivering: Har kyrkoordningen på sistone förändrats på denna punkt - eller har tidigare stiftsledningar under Pilgimscentrums 28 år handlat i strid med gällande ordning?

Hur som helst är det för mig ofattbart att den nuvarande stiftsledningen genomför den här förändringen. Den riskerar att försvaga den pilgrimsverksamhet som under tre decennier gjort Birgittas Vadstena känt och älskat i hela Norden. Och som lockat inte bara kristet folk utan också många ”sekulära” andliga sökare hit, från när och fjärran.

Finns det kanske dolda grunder för att på detta sätt just nu – i en tid av starkt växande intresse – plocka juvelen ur kronan? Det framstår som både irrationellt, okänsligt och som en synnerligen dålig timing, lite som att skjuta sig i foten. En typ av byråkratiskt mainstream-beslut som är det sista Svenska kyrkan behöver i en tid då vi snarare måste ”sticka ut” och locka människor att komma. 

Jag hoppas och utgår ifrån att stiftsledningen lyssnar på de starka och välgrundade protester som nu ljuder från alla håll. Och att man har modet och klokskapen att ompröva sitt olyckliga beslut.