Vandra för hopp i sommar

I ”Ett biskopsbrev om klimatet” beskrivs klimatkrisen som ”sannolikt den största gemensamma utmaningen mänskligheten någonsin stått inför”. Vi är många som känner hopp inför att Svenska kyrkans ledare på ett så tydligt sätt talat om allvaret i klimatkrisen och att den kristna teologin och traditionen visat sig vara en så viktig resurs i arbetet för klimatet.

Ofta lyfts olika religiösa kyrkor och samfund fram som avgörande för att Parisavtalet i sitt slutgiltiga skede kunde undertecknas genom att de tillsammans kunde ge bärighet åt ett ”icke-värdsligt” perspektiv på Skapelsen ”som helig och okränkbar. Som många säkert redan känner till, skrevs biskopsbrevet 2014 av Svenska kyrkans dåvarande biskopar med syftet att teologiskt underbygga Svenska kyrkans strategiska miljöarbete Färdplan för klimatet. Det är ett viktigt brev i det att det visar på klimathänsyn som en självklar del av den kristna identiteten. Men, nu när gränsen för de ambitiösa 2030-målen i Färdplanen alltmer närmar sig räcker det inte att stanna i teologin och etiken utan vi behöver hitta sätt att ta oss vidare i processen, om vi menar allvar med klimatomställningen.

Alf Hornborg, professor emeritus i humanekologi, varnar för att vi som tycker oss stå på den ”goda sidan” som förespråkare av en liberal världsordning byggd på fred, miljöhänsyn och demokrati, riskerar att spela klimatförnekare som Trump i händerna genom att ducka för klimatförnekarnas främsta argument. Detta, att den vanlige medborgaren inte alls är intresserad av att göra de uppoffringar som krävs för att få ner utsläppen.

Vi ser hur vi medelsvenskar fortsätter att göra av med resurser motsvarande fyra jordklot och att flygandet nästan är uppe i samma nivåer som innan pandemin trots att nu vi vet så mycket om såväl klimatkrisens uppkomst som effekter. Den verklighet som Trumpismen visar på och som vi alla är en del av, behöver vi synliggöra för att vara trovärdiga i klimatfrågan. Vi behöver tydliggöra att klimatomställningen primärt handlar om de vanor som styr oss i vår vardag och att vår uppenbara (o)vilja att förändra dem gör att de flesta av oss faktiskt behöver hjälp för att kunna göra det.

Glädjande finns det utarbetade verktyg för klimatomställning inom Svenska kyrkan som på ett konkret sätt kan hjälpa oss att ställa om våra liv i en mer hållbar riktning. En sådan metod, som vi här vill slå ett extra slag för, är klimatrörelsen Pilgrims Walk for Futures pilgrimsvandringar. För de som inte känner till PWFF sedan tidigare inbjuder klimatvandringarna till en reflektion över det egna livet i relation till klimatnödläget, av rörelsen beskrivet som att "staka ut en personlig färdplan för förändring";.

Den fysiska pilgrimsvandringen utgör stommen för en inre klimatomställningsprocess där de nya erfarenheter som kommer med pilgrimsvandringen, gör att man kan börja se på vardagliga praktiker på nya sätt. I stället för att ta sig an klimatomställningen utifrån en känsla av brist, bidrar dessa nya erfarenheter till en upptäckt av också de positiva aspekter en mer hållbar livsstil kan ha för det egna livet. Genom vandringarna blir det tydligt att vi människor mår bra när vi börjar leva mer i enlighet med våra innersta värderingar och att detta även bidrar till ett ökat hopp inför framtiden.

Under sommaren genomförs en rad PWFF-vandringar under perioden 27 juli-13 september i Göteborg, Bohuslän och Norge i samband med Håpets katedrals pilgrimsseglats. Vi vill uppmana dig som läser det här att ta chansen och vandra med oss i sommar och tillsammans med oss, våga sätta dig i rörelse för förändring.

Ida Andersson, vandringsledare PWFF v. 36
Annika Spalde, vandringsledare PWFF v. 32
Göran Hember, vandringsledare PWFF v. 33
Ulf Bokinge, vandringsledare PWFF v. 33