Låt oss stå upp för demokrati och allas lika värde

Hoten från extremhögern har ökat i styrka under lång tid även i vårt land. Genom drev och hatkampanjer drivs opinionsbildare bort från SoMe. Drevkulturens framgångsrika mekanismer letar sig in i samhället och det blir svårare att andas när feminismen hånas eller när hbtqi-frågor betraktas som ett obekvämt särintresse. Eller när klimatkrisen utmålas som hittepå. Eller när människor med mörk hudfärg motarbetas, när politiska partier förhandlar och kompromissar om värderingar och ideologi. Denna drevkultur vill jag kalla för en samhällelig ”slippery sloape” där populismen skördar fler segrar och vinner mer mark, inte minst i retoriken, i tonen, i ökad polarisering och splittring.

Ska demokratin överleva måste vi våga se att den parlamentariska vägen kan utnyttjas och demokratin raseras steg för steg i en process där vi successivt vänjer oss och anpassar oss. Trettondagens händelser i Washington visar att våldet kan eskalera fort när fantasier och konspirationsteorier görs till sanning. Och polisen, ja, polisen var inte ens förberedd. Frågan kvarstår, har dessa makabra händelser något med oss i kyrkan att göra, här i Sverige?

Svaret är ja. I alla fall om du frågar mig och jag tror inte jag är ensam om detta svar. I september hålls det kyrkoval i Sverige och den brännande frågan är vem som ska sätta Svenska kyrkans agenda i fyra år framåt. Hur kommer vi att våga höras och ta ställning i frågor som rör klimatet, genus, globalisering eller religionsdialogen, inte minst relationen till islam? Kort sagt, hur ska vi ha det med det där adjektivet ”Svenska” i Svenska kyrkan, hur mycket av människovärdet kommer vi att förpliktiga oss att stå för och driva?

Påståenden om en kyrka som kommit på avvägar, som inte vågar stå upp för den kristna identiteten, eller ens för den svenska, och därför tappar medlemmar, är i svang. Inte enbart från något särskilt parti. Det är svårt för oss alla att stå emot en världsbild som bygger på att måla upp konkurrens och främlingskap. Det är lätt att dras in i berättelsen om ett Sverige som var bättre förr när det var ”vitare” och det var nog att dansa kring midsommarstången utan att nämna någon klimatkris. Lätt, därför att alternativet bjuder mer motstånd och kräver mer av oss. Det kräver kärlek och passion, det kräver en lust till det dubbla kärleksbudet och en tro på Kristus som den som förenar oss och hjälper oss att gå utanför oss själva för att möta den andra.

Den 20 januari ska en ny president installeras i USA. Den 19 september är det kyrkoval i Sverige. Det bästa är att vi alla kan göra något för att stärka demokratins fantastiska tanke om människors lika värde och lika rättigheter. Polisen var inte förberedd den 6 januari i Washington, vid Kapitolium. Låt oss inte vara naiva.

Helena Myrstener
präst S:t Pauli kyrka i Malmö