”Varför blir en konflikt värd att engagera sig i först när den judiska staten är inblandad”, frågade Jackie Jakubowski i sin krönika i Kyrkans Tidning nummer 39/13. Den krönikan riktade sig främst mot Ship to Gaza, men Jakubowski, liksom många andra judar, har ställt samma fråga tidigare, och då har också Svenska kyrkans engagemang i Israel-Palestinafrågan stått i fokus. Frågan är tillspetsad men värd att fundera över. Mitt svar är: därför att Betlehem ligger i närheten av Enköping.

 I mitt klassrum på lågstadiet hängde hembygdskunskapens karta över Mälardalen bredvid kristendomskunskapens karta över Det Heliga Landet. Båda geografierna var lika viktiga. Fröken Flatow skickade runt ett silverkors fyllt med jord från Israel. Och när Israel vann sexdagarskriget visste hennes glädje inga gränser. Det var som om vi hade två hembygder: Mälardalen och Israel.

Jag tror inte jag är ensam om att ha haft en småskollärarinna som Fröken Flatow, inte heller att det är för att jag är troende som det är något alldeles särskilt att sitta i bussen från Ben Gurion Airport till Jerusalem. Jag träffade nyligen en kvinna utan kyrklig anknytning som i sitt arbete för en biståndsorganisation hade ett uppdrag i Ramallah. Hon gav uttryck för samma sak: på något sätt är Israel/Palestina en del av vår inre geografi på ett sätt som inget annat land är det, och väcker därför starka känslor.

Så småningom insåg jag att den idealiserade bild av Israel jag fått i skolan inte stämde helt med verkligheten, att där fanns ett annat folk som såg det som sin hembygd i en helt konkret mening. Jag blev en del av det paradigmskifte i samhället och kyrkan som växte fram under 1990-talet då den palestinska historieskrivningen fick tolkningsföreträde.

Sedan jag engagerade mig i judisk-kristen dialog finner jag mig plötsligt trängd mellan de två berättelserna om Israel/Palestina. I judiska sammanhang, och hos många kristna engagerade i dialogen, är stödet för Israel ovillkorligt. Där ses all kritik av Israel som antisemitism, medan kritikerna rutinmässigt avfärdar den anklagelsen. Utrymmet för en tredje berättelse däremellan, där allas röster får höras, är mycket trångt.

Frågan är alltså hur vi kan erkänna varandras rätt att ha Det heliga landet som sin hembygd på olika plan: alla som bor där liksom judar, kristna och muslimer över hela världen som har de heliga platserna som referenspunkter i sin inre geografi. Det är en fråga som ligger nära ersättningsteologin, den teologi som säger att judendomen har haft sin tid – sedan det judiska folket avvisade Jesus som Messias är det de kristna som är Guds folk. Många teologer har tagit avstånd från ersättningsteologin, ett uttryck för detta avståndstagande finns i vår kyrkas dokument Guds vägar. Men trots allt lever sådana tankar kvar, och frågan är om de färgat av sig på vår syn på Israel.

Ersättningsteologin lever kvar i förkunnelse, liturgi och psalmer i vår kyrka. Oavsiktligt kan den bidra till att minska vår vaksamhet mot den antisemitism som nu växer, delvis bland människor med rötter i Mellanöstern. Judisk-kristen dialog och reflektion över relationen till judendomen är viktigare än någonsin, men medvetenheten om dessa frågor är låg i vår kyrka, trots det viktiga arbete med fokus på judisk-kristna relationer som utförs vid Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem.

Det är självklart att vi som kyrka ska lyssna till våra palestinska trossyskons rop. Alltför länge ignorerades det av kyrkor i väst, i många kyrkor än idag. Det arbete som Svenska kyrkan gör i Palestina, genom sina egna program och SEAPPI är viktigt.

Med detta sagt, vill jag ändå vädja till alla som nu tar del av Julkampanjens andakts- och studiematerial baserat på Kairos Palestina-dokumentet att också lyssna till de judiska rösterna, och då inte bara till de israeliska organisationer som är kritiska mot staten Israels politik. Konflikten får återverkningar på interreligiösa relationer också i vårt land, och vi måste ta ansvar för dem.

Ett dokument som kunde refererats i samtalshandledningen till Kairos-dokumentet är International Council of Christians and Jews (ICCJ) respons till detta: ”Let us have mercy upon words”. ICCJ konstaterar att det skett en polarisering som försvårat den judisk-kristna dialogen, som har sin grund i olika ståndpunkter i konflikten i Israel/Palestina. Inte minst har denna polarisering gällt Kairos-Palestina, där många israelvänner enbart läst in enbart ersättningsteologi och antisemitism. ICCJ tar avstånd från detta misstänkliggörande av dokumentet men har, trots en grundläggande uppskatting av dess ärende och ton, vissa kritiska frågor.

En av dessa frågor gäller den punkt som säger att ”vårt land har ett universellt, allomfattande uppdrag” och är ”ett förebud för en universell allomfattande frälsning”. ICCJ undrar om betoningen av Landets universalitet ogiltigförklarar den partikulära judiska anknytningen till Landet. Med andra ord: När vi betonar Landets universalitet, säger vi då inte att det är vår tolkning av Gamla Testamentets profetior som gäller? Har vi lyssnat till vad Israel betyder för judar idag, och har betytt genom historien?

Låt oss alltså lyssna till palestiniernas rop. Men om vi verkligen vill bidra till en lösning av konflikten i Israel/Palestina bör vi också lyssna till vad judar har att säga om sin relation till Israel och hur de förstår situationen där. Och låt oss fundera över hur vår egen relation till Det heliga landet påverkar vår syn på konflikten.

Helene Egnell
Stiftsadjunkt, Centrum för religionsdialog i Stockholms stift

Fotnot: Dokumentet ”Let us have mercy upon words” finns på ICCJ:s hemsida: http://www.iccj.org/Let-Us-Have-Mercy-upon-Words.152.0.html?&L=7