DN-skribenten har fel; kyrkan gör visst comeback!

För en tid sedan modererade jag ett samtal med några av Sveriges främsta barnboksförfattare. Vi talade om läsandets roll för demokratin, men det som dröjt sig kvar var något två av dem nämnde i förbifarten:

”Förr frågade barn om man höll på AIK eller Djurgården. Nu undrar de lika ofta om man är kristen eller muslim.”

Inte polariserat, men självklart. Religion är åter något barn spontant relaterar till.

Den meningen fick mig att stanna upp när jag läste Martin Kolks artikel i Dagens Nyheter , där han vill ”krossa myten” om religionens återkomst. Texten kändes så i otakt med tiden att jag behövde läsa den flera gånger.

Kolk har rätt i att sekulariseringen fortsätter. Svenska kyrkan tappar medlemmar, så har det sett ut i decennier. Ingen har väl sagt något annat?

Men hans iver att avfärda allt tal om förändring genom att peka på utvald statistik missar att adress­era den statistik som faktiskt visar något annat – både i Sverige och internationellt.

För bara några månader sedan publicerade Bible Society och YouGov en av de mest omfattande studierna av religion i Storbritannien på decennier: The Quiet Revival. Över 13 000 respondenter. Och resultaten ritar om kartan.

Kyrkobesöken i England och Wales har ökat med 56 procent sedan 2018. Det är ingen avmattad nedgång, utan en tydligt stigande kurva: från 3,7 till 5,8 miljoner vuxna som går i kyrkan varje månad.

Och det verkliga skiftet sker bland de unga. 2018 gick 4 procent av 18–24-åringarna i kyrkan varje månad. I dag är det 16 procent – en fyrdubbling på sex år. Bland unga män är ökningen ännu större: från 4 till 21 procent. Unga män går alltså i kyrkan oftare än unga kvinnor, ett trendbrott som kullkastar decenniers sociologiska antaganden.

Så är det nu inte i Sverige, som Kolk rätt konstaterar. Vilket kön en besökare har är kanske inte heller det viktigaste.

Viktigare att lyfta fram; Årets första månader visade alltså ett positivt netto av inträden i Svenska kyrkan. Det blir inga ”svarta” siffror vid årets slut, men är trots det ett historiskt trendbrott.

Dessutom är bilden mer komplex än medlemsstatistiken. Över två miljoner svenskar är födda utomlands, och många av dem är kristna eller troende kopplade till andra traditioner. Till detta kommer frikyrklighetens långsamma men på sina håll stabila återhämtning, samt alla dem som inte kan formulera en traditionell kristen trosbekännelse men ändå säger sig tro på en högre makt.

Kulturkristendom? Ja visst finns också en kvarvarande orientering mot kyrkan som livsriter­nas bärare. Men detta verkar Kolk inte räkna som tro, och visst får han gärna snäva in definitionen. Men kyrkan gör det inte. Den räknar även lågmäld tro som tro.

Tillbaka till den brittiska studien: unga söker sig till kyrkan för att de är andligt hungriga. För att kyrkan erbjuder något de saknar: mening, gemenskap, hopp. Studien visar att kyrkobesökare i åldern 18–34 har lägre psykisk ohälsa och högre livstillfredsställelse än jämnåriga. Bland unga kvinnor sjunker självrapporterad ångest av att vara del av en församling. Det är inte oviktigt i en generation där mer än hälften säger att de ofta känner sig ångestfyllda eller deprimerade.

En annan siffra ur studien är intressant att notera: 34 procent av unga som inte går i kyrkan säger att de skulle göra det om en vän bjöd dem. Den öppningen syns inte i traditionella medlemskurvor.

Det betyder inte att Sverige automatiskt följer trenden från England och Wales. Men våra underliggande villkor är nästan identiska: en psykiskt pressad generation, ett fragmenterat digitalt liv, en växande hunger efter sammanhang. Och det är just här Kolks slutsats blir för svepande.

Han betraktar Svenska kyrkans medlemskurva och ser där religionens hela öde. Men religionens framtid avgörs inte av Excel-ark. Den avgörs av människors frågor och längtan, av behovet av gemenskap, försoning och riktning. Och där händer det mycket.

I Frankrike går en film om Marias hjärta rakt upp på biotoppen. I Spanien släpper en av landets största popstjärnor ett album om helgon. I Sverige växer spontana bibelläsningsgrupper fram, konfirmandtalen stiger och andliga samtal hittar in i både poddar och nyhetsflöden.

Anekdoktiskt, men sant.

Då har vi inte ens talat om skeenden i det globala syd. Inte heller om det stora antal som bekänner sig till andra religioner över världen.

Kanske är tiden inte ”postkristen”, som vi vant oss att säga. Kanske är människan, också svensken, bara som hon alltid varit – sökande efter svar på mening.

Och just det. Enligt professor Magnus Hagevi som är delaktig i de SOM-undersökningar som ligger till grund för en del av Kolks statistik, är siffran om minskat gudstjänstdeltagande i Svenska kyrkan 2024 felaktig. Den har faktiskt ökat, också på högmässan.

Då sker ändå de flesta möten mellan människa och kyrka på andra tider än gudstjänsttid.

Måhända fastnar det inte i sociologprofessor Martin Kolks nät. Men vad gör det? Kyrkan står kvar ändå. Nya människor hittar ännu dit, oavsett om de blir en pinne i statistiken eller inte.