Människor skjuts och kyrkan förlamas

Vad är egentligen kyrkans roll vid särskilda händelser som skjutningar på öppen gata? Är det så att kyrkan står med öppna portar och väntar på människor i kris samtidigt som klasskamrater, släkt, grannar sörjer vid minnesplatsen på gatan? Hur kan kyrkan i så fall få tag på sin diakonala handlingskraft och kallas ut ur det bekväma och invanda och med Kristus som förebild dela den mänskliga utsattheten?

I samband med årets Framtiden bor hos oss-medarbetarkonferens anordnades en samtalskväll över linssoppa i Rinkeby församlingshem på temat ”Trygghet i våra stadsdelar”. Representanter från föreningen Förorten mot våld och kyrkoanställda från förortsförsamlingar runt om i landet delade erfarenheter av händelser som skakat om områden och hur man agerat i förhållande till våldet och dem som drabbats av våldet.

Betydelsen av att bygga goda tillitsfulla relationer med varandra redan innan krisen äger rum betonades – att inte bara känna till varandras verksamheter, utan känna varandra. Det minskar risken för stuprörsarbete och ökar den sociala hållbarheten när det kommer till ett gemensamt strukturerat beredskapsarbete.

Vad är det som gör att kyrkan vanligtvis inte mobiliserar sitt kris- och beredskapsarbete vid skjutningar på samma sätt som kyrkan vanligtvis skulle göra vid en allvarlig bussolycka? Troligtvis öppnar vi upp kyrkan. Troligtvis ber vi för de drabbade i kyrkans förbön, men högst troligen har vi ingen extern krisplan som rör händelser av detta slag.

Vi vill gärna tro att skjutningen, bombningen är en engångshändelse, men så händer det igen. Och igen. Vi vill gärna tro att polisen har läget under kontroll. Det har den ofta inte. Tvärtom, är vår erfarenhet att polisen ber socialtjänst, skatteverket, kronofogden och civilsamhället inklusive Svenska kyrkan om hjälp, bland annat i arbetet med den nationellt omtalade metoden Sluta Skjut i Malmö. Det är oroande om våldet normaliserats och vi distanserat oss. Kanske känner vi att detta våld inte angår kyrkan.

I samtalsrummet i Rinkeby finns delade meningar om våldets orsaker och det finns gemensamma erfarenheter av våldets effekter, också i oss: Borde kyrkan vara där eller är vi mest i vägen för polis, räddningstjänst och ambulans? Är någon av ”våra” församlingsbor skadade eller kanske är de drabbade muslimer: vad fyller kyrkan för funktion då? Är kyrkans resurser efterfrågade? Kanske får kyrkan en hotbild på sig om hon engagerar sig? Klarar vi som kyrkoarbetare själva av att härbärgera det vi möter?

En skada och ett brott är aldrig individuell, utan relationell. En skjutning skadar inte bara det primära brottsoffret och dennes familj och förövarens familj utan ett helt grannskap, och ibland när våldet kryper närmare centrum och medelklassen, en hel stad. Mänskligheten hänger ihop, vare sig vi vill det eller inte. Och det är vår erfarenhet att tro och etnicitet spelar mindre roll vid krisarbete. Tilliten till medmänniskan som stannar kvar spelar däremot stor roll.

Det kan vara betydelsefullt att låta kyrkans befintliga verksamhet fortgå som vanligt som ett sätt att normalisera och skapa trygghet. Likaså att öppna upp kyrkan och lyfta upp de drabbade i kyrkans förbön. Att fungera som en bro till stadens avhopparteam och stödcentra för brottsoffer. Eller varför inte anordna en mångreligiös minnesstund för de drabbades anhöriga.

Men kanske är en av kyrkans viktigaste roller vid särskilda händelser att dela den mänskliga utsattheten där människor är. Dem som samlas vid minnesplatser för att ersätta det spillda blodet med röda rosor, tända minnesljus för att skingra mörkret och som försöker hitta ord för saknad, sorg och ilska. Och tillsammans med andra goda samverkanskrafter i området skapa en fredens och försoningens plats.

I skörheten vi delar liv. Vår uppgift är att hela – psalm 831.

Ebba Älverbrandt
diakon i Fosie kyrka, Svenska kyrkan Malmö

Gunilla Moshi
diakon i Rinkeby, Spånga-Kista församling