Robert Tjernberg: En
viktig berättelse om kyrkan

Det finns en historia om varför ärkebiskop Martin Modéus blivit kvar i sin tro, som fler borde höra. Därför tog jag upp den när jag mötte honom för ett samtal i Vox populi.

Berättelsen går så här: Ärkebiskopen och några barndomsvänner träffas. Samtalet glider in på frågan om vad det var som fick dem att stanna kvar i kyrkan. Till slut finner de en gemensam nämnare: i tidig ålder fick de nycklarna till kyrkan. Bokstavligen.

De fick gå in och ut som de ville. Kyrkan blev en plats som var deras – inte som anställda eller präster, utan som tillhöriga. De betroddes med den frihet och det ansvar som följer med att förvalta något gemensamt.

När jag jobbar hemifrån brukar jag ofta ta en promenad. Rutten är nästan alltid densamma: den passerar först en kyrka, sedan en annan. Av gammal vana - eller är det tvångsbeteende? - brukar jag gå fram till porten och pröva handtaget. Bara för att se. Är den öppen?

Den första kyrkan är nästan alltid stängd. Förutom de gånger en eldsjäl ur den katolska församlingen, som också hyr där, öppnat upp med kaffe, kaka och en blekgrön broschyr om rosenkransen.

Den andra kyrkan är mer oförutsägbar. Ibland öppen, ibland inte. När dörren ger med sig går jag gärna fram till altaret, lägger dagen i Guds händer. När den är stängd smyger jag snabbt därifrån, i hopp om att ingen sett mig rycka lite för hårt i handtaget.

Häromdagen pratade jag med en katolsk vän, ja ständigt dessa katoliker. Han berättade om en ung man som nyligen döpts i deras församling. ”Vad var det som lockade honom till katolicismen?”, frågade jag. ”Inget särskilt, tror jag”, svarade min vän och fortsatte: ”Han hade bara börjat läsa om tro på nätet. När han sedan skulle gå till sin närmaste kyrka - en svensk kyrka - var den stängd. Så han gick vidare till nästa. En katolsk. Och där var dörren öppen.”

Han fann alltså sin väg till Gud, men hur många har vänt tillbaka hem därför att dörren var låst? Hur många har mötts av ett handtag som inte gav efter – och därmed av ett budskap som blev: ”Inte just nu.”

Vad har de människorna tagit vägen sen?

När jag försökte ta reda på hur många kyrkor som faktiskt håller öppet visade det sig vara nästintill omöjligt. Varje pastorat och församling bestämmer själva. Mitt naiva försök att mejla landets tretton stift i hopp om en samlad statistik var förgäves. I ett av svaren fanns dock en tanke som nog delas av många: rädslan för stölder och skadegörelse gör att en del håller stängt.

Jag förstår den oron, den är ju inte alldeles obefogad. Men kanske gömmer sig här ett annat, större problem. För kyrkan är inte i första hand en byggnad fylld av inventarier och regalia. Det är ett rum för tro, liv och möten med Gud. En plats, inte för personalen – utan för folket.

Är det inte en större risk att vi stänger ute människor från Gud än att någon stjäl något från Gud?

I min hemort Vårgårda har kyrkan varit öppen mellan 8 och 20 i många år. Ett flertal gånger har jag själv använt den generositeten – och klivit in i kyrkorummet för stillhet, bön eller bara en stunds andhämtning. Och jag har märkt en sak: när dörren står öppen händer något. Rummet fylls. Av människor, uppenbarligen. Av tystnad. Liv. Av förundran och av Gud.

Kanske är det där, i den lilla gesten - i den öppna dörren, i tilliten som ges - som Svenska kyrkans framtid avgörs. Inte i kampanjer eller kommunikationsplaner. Utan i förtroende. 

Tänk om det bara börjar med en nyckel. Och modet att låta den användas för att öppna, inte stänga.

Ärkebiskopens berättelse är värd att både återberättas och återupplevas.