Mer spontanitet och frihet när mässan ska firas

Noa Edwardsson vice förbundsordförande  Svenska kyrkans unga, organist
Nattvard

Det behövs mer frihet och spontanitet i mässfirandet, skriver debattören. ⇥Foto: Johanna Norin

Det finns ett stort behov av ideellt engagemang i församlingen, allra främst i mässan. Hur fyller vi som församlingstillhöriga och anställda det behovet? Främst genom att ändra vårt synsätt på hur vi utformar mässan tillsammans med ideell kraft. Det måste finnas frihet och utrymme för spontanitet i arbetet för att församlingsmedlemmar med sina individuella gåvor ska våga ta emot och vårda uppgifter. Målet, som är en ideell mässa, är idealet för att locka människor i alla åldrar till kyrkan.

Den lutherska kyrkan har något alldeles särskilt och viktigt när det gäller mässor. Det är församlingens delaktighet. Länge har gudstjänstbesökare stämt upp till psalmsång. Ideella uppgifter som att dela ut nattvard, läsa texter, sjunga i kör och be förbön har, för församlingen, varit viktiga delar för att skapa ett levande gudstjänstliv.

Pandemin visade oss att denna aktiva delaktighet från församlingen var värd att bevara. Men trots det har församlingar sedan dess förändrat sitt arbetssätt kring utformning av gudstjänsten. I dag kan man ibland stöta på vad jag kallar för en ”föreställningsmässa”. Den utmärker sig bland annat genom en nattvardsutdelningsmodell som enbart ger praktiska uppgifter till tjänstgörande präst, solosånger där enbart anställda stämmer in eller böner och förböner som inte skapas i samråd med andra. Mässan blir då en tillställning som endast tilltalar en sittande publik, i stället för en levande och delaktig församling.

Det finns en rädsla att tvinga på kyrkobesökare uppgifter, även om värdet av en ideellt buren mässa ofta lyfts fram av såväl anställda som biskopar. Av respekt för att den som vill sitta tyst i bänken ska få göra det, har mässan i vissa kyrkor därför anpassats från anställdas sida för att fortsätta tilltala församlingen, även om församlingstillhöriga själva inte är delaktiga i mässans olika moment.

Om ideella inte är med från planeringsstadiet, kommer det inte alltid att saknas en stor pusselbit i mässan, hur vi än anpassar den? Ett levande och aktivt församlingsliv kommer som en följd av en stor ideell delaktighet. Då får ideella även frihet att forma gudstjänstlivet efter församlingens eget behov och vilja. Som en följd av detta känns det också tryggare för individen att ta emot en praktisk uppgift.

Det kan lätt uppfattas som att mässan främst är de anställdas territorium, eftersom de är de enda som kan planera på betald arbetstid. Samtidigt hänvisar många till kyrk- och gudstjänstvärdar som har ensamrätt på alla praktiska uppgifter, men ser inte riktigt problemet i varför så få anmäler sig till detta. Det är systemet som är problemet!

Det vi nu har är en generation ivriga unga som vill vara med och fira mässa efter sina egna behov och utefter vad de själva kan bidra med. Inte sättas på ett strikt roterande årsschema. Det behövs alltså mer frihet och spontanitet!

Hur vet vi att spontana arbetsuppgifter i mässan funkar? Kolla på det lyckade konceptet Messy Church som många församlingar genomför några gånger per termin, där församlingstillhöriga från alla åldrar träffas och får stor frihet att både göra nya uppgifter och även göra mässan till församlingens egna. Om den typen av mässa funkar i mitten på veckan, är det verkligen så omöjligt att få samma delaktighet på söndagarna?

I stället för att leta förgäves efter individuella människors hjälp inför söndagen; gör en öppen inbjudan att komma och göra valfria uppgifter en timme innan mässan börjar. Våga också fråga i dörren: ”Skulle du kunna tänka dig att bära kors i dag? Jag kan visa dig på några minuter hur man gör.”

En del vill vara delaktiga utan att göra uppgifter, och det är okej. För många är det dock spännande att få församlingens förtroende genom en sådan uppgift, och vi måste våga tro på och vila i spontaniteten.

Är vi alla, församlingsbor och anställda, med och skapar en ideell mässa tillsammans blir det också roligare för varje enskild människa att besöka kyrkan på söndagarna. Det främsta vi kan göra som anställda är att ge utrymme att skapa en gemenskap i mässan som inte bara är centrum för verksamheten, utan även en gemenskap som består bortom kyrkbänkarna. Om det så står emellan en ”föreställningsmässa” och en ideell, så kommer den ideella mässan överleva den andra alla gånger!

Noa Edwardsson
vice förbundsordförande, Svenska kyrkans unga 
Svenskakyrkmemes, organist

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Taggar:

Nattvard

Prenumerera på Nyhetsbrev

14 Kommentar

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.

Magnus
Håller med.
Per
Noa beskriver en gudstjänst som "föreställningsmässa" och kontrasterar den mot en "ideel" mässa, där " ideella" får "frihet att forma gudstjänstlivet efter församlingens eget behov och vilja". Jaha. Det låter ju bra. I praktiken brukar det innebära att ett fåtal informella maktfaktorer i församlingen tar över gudstjänstplaneringen. Några ideella personer tar på sig att tolka vad som är församlingens behov och vilja. Det blir inte bättre än när prästen gör det.
Marcus
Per, håller inte med. Är väl bättre att man ger personer i församlingarna uppdrag att läsa texter, bära korset osv än att ingen alls gör det? Messy Church kan vara värt att testa. Ökar ju deltagandet.
Olika lika viktiga perspektiv
Behöver vi ställa perspektiven mot varandra? Eller kan det få vara olika på olika platser o vid olika tider? En stor o viktig fråga är ju: Vem/vilka är "församlingen"? Är församlingen alla som kommer just till den gudstjänsten, de som är närvarande här o nu, just denna dag? Eller menar vi alla som är medlemmar i Svenska kyrkan o som bor i församlingen? Eller de som har fasta uppdrag? Det ligger mycket i det som skribenten skriver, men det ligger också en hel del i det Per skriver. Det är bra att vara öppen för det spontana, samtidigt viktigt att reflektera efteråt: Vilka var det vi bjöd in? Är det samma personer som blir engagerade hela tiden? Är det några perspektiv vi saknar? Kan vi förutom de som redan är vana o villiga att engagera sig också behålla öppenheten o sträva efter att göra andra människor delaktiga? Hur gör vi för att ALLA i församlingen ska få en äkta chans att bli delaktiga, om de vill det? Jag tror också vi behöver respektera att i en del församlingar vill gudstjänstdeltagarna vara delaktiga genom att inta en mer "passiv" roll. Du är ingen "publik" bara för att du sitter i kyrkbänken. Du är djupt delaktig genom sång, bön, nattvardsgång, osv. Viktigt att se det.
Olika lika viktiga perspektiv
Det är också en stor och intressant fråga varför vi firar gudstjänst. Är det för mötet mellan den enskilda och Gud, eller är det för mötet mellan människorna som är samlade - att vi ska mötas och se varandra - och gruppens möte med Gud? Eller är det för att kunna sändas ut i världen och se våra medmänniskor och vara Guds händer i världen, i vardagen? Eller för kontinuiteten genom tiderna - att känna samhörighet med Gud, våra tidigare generationer och våra medmänniskor här och nu? Och flera andra perspektiv... Alla perspektiven är ju viktiga och bidrar till en mångfasetterad helhet, men kanske blir gudstjänstupplägget och tankarna kring gudstjänsten olika beroende på vad vi betonar. Ja, det finns hur mycket som helst att tänka vidare kring. Bra med debattartiklar som kan inspirera till fördjupade samtal i församlingarna.
Olika lika viktiga perspektiv
Kanske blir gudstjänstupplägget och tankarna kring gudstjänsten också olika beroende på vilka syften vi ser med gudstjänsten, vilka tankar vi har kring varför vi firar gudstjänst? En del kommer för mötet mellan den enskilda och Gud, andra för mötet mellan människorna som är samlade – för att mötas och se varandra - och gruppens möte med Gud. Ytterligare andra kommer för gudstjänsten som ett nav vid Guds bord att kunna sändas ut ifrån, och ta med sig i vardagen när vi försöker se våra medmänniskor och vara Guds händer i världen. Ett fjärde perspektiv är kontinuiteten genom tiderna - att känna samhörighet med Gud, våra tidigare generationer och våra medmänniskor här och nu. Och/eller att vara en del i den världsvida kyrkan. Samt flera andra perspektiv... Alla perspektiven är viktiga och bidrar till en mångfasetterad helhet. Men beroende på vad vi betonar blir ju också tankarna kring hur vi skapar och genomför en gudstjänst lite olika.
Noa Edwardsson
Viktiga kommentarer som lyfts! Jag uppskattar perspektivet att gudstjänstens syfte är lika mycket den enskilde som gruppen i relation till Gud. Det jag vill påpeka är dagsläget och utgå ifrån det. Även om möjligheten att få tar församlingens vilja i eget anspråk finns, så råder istället en generell skepticism mot ideellt engagemang som en rädsla för denna möjlighet. Församlingsrepresentation är viktigt att tänka över - men varför ska vi låta bli att bjuda in någta över huvud taget istället för att några ska gå före och visa vägen för vad man kan göra? Jag är övertygad om att den enskilde i kyrkbänken hade känt sig tryggare, även som "passiv" besökare, om församlingens egna ord användes som vägen till Gud.
Olika lika viktiga perspektiv
Det är viktiga saker du lyfter fram Noa. Det här ser ju också mycket olika ut över landet. I en del församlingar är det redan så idag att det står "kyrkfolk" vid ingången och bjuder in gudstjänstbesökare att vara delaktiga, vara ljusbärare, korsbärare och kanske läsa texter. Och det kan absolut utvecklas, med t.ex en öppen inbjudan att komma en timma före och vara med i gudstjänstplaneringen som du skriver. Medan i andra församlingar är det inte så, och det är gott det också. Du skriver "Jag är övertygad om att den enskilde i kyrkbänken hade känt sig tryggare, även som 'passiv' besökare, om församlingens egna ord användes som vägen till Gud." Jag blir nyfiken på vad du menar med "församlingens egna ord". Är det liturgin du vill förändra? Eller hur ser hela visionen ut för framtida gudstjänster, som du ser det? Jag tänker att det ryms flera olika traditioner i Svenska kyrkan och att vi behöver ha respekt både för gamla traditioner och infallsvinklar som människor bär djupt i sitt hjärta, och nya perspektiv. Att det kanske handlar om att ge rum för både "tradition och förnyelse"?
Olika lika viktiga perspektiv
Jag tror också att det kan finnas skillnader mellan de vi traditionellt kallat "frikyrkan" och Svenska kyrkan. Svenska kyrkan ska visserligen vara en "fri kyrka" numera, på samma sätt som de traditionella "frikyrkorna"och behöver hitta sin väg framåt när medlemstalet sjunker, men varje samfund har ju sina traditioner och sin liturgi, och sina sätt att vara kyrka. Vi kan absolut både hämta inspiration och lära oss av varandra, men kanske kan det vara viktigt att varje samfund får behålla något av sin själ? Vi är ju många från olika traditioner som ryms i Svenska kyrkan, och det är gott så. Men ibland kan man fundera på vilka visioner vi har för Svenska kyrkan framåt. Ska hon omstöpas helt och hållet så att den som är van vid Svenska kyrkans traditioner och uttryckssätt inte längre känner sig hemma? Jag tänker att det behöver finnas en varsamhet - plats för både nytänkande men att också Svenska kyrkan får behålla någonting av sin tradition och själ. Beroende på vilka lokala traditioner som finns i den enskilda församlingen att bygga vidare på och utveckla, kan det ju även få var lite olika uttryck och arbetssätt över landet. (Men med kyrkoordningen och kyrkohandboken som ramar.)
HC
Ganska många söker sig till Gudstjänster som håller sig till det traditionella ordinariet och firas på ett sätt som står i kontinuitet med allmänkyrklig praxis. Det är en mässa där alla är delaktiga genom enskild och gemensam bön och bekännelse under prästens ledning. Sen finns det andra som alls inte vill fira en sådan traditionell mässa, utan som vill testa att göra allting på ett nytt och annorlunda sätt. Båda sammanhangen måste få finnas - man kan inte tvinga in alla i en form. Att kalla vissa gudstjänster för "föreställningsmässa" bara för att de ser ut eller leds på ett visst sätt är naivt. Om man som deltagare är aktiv eller inte kommer inte an på att man "får en uppgift" - utan på det invärtes engagemanget. Ber jag? Går jag min Herre till mötes genom Gudstjänstens firande (hur det än gestaltas)? Det är det som avgör ett aktiv gudstjänstdeltagande.