Mer spontanitet och frihet när mässan ska firas

Den lutherska kyrkan har något alldeles särskilt och viktigt när det gäller mässor. Det är församlingens delaktighet. Länge har gudstjänstbesökare stämt upp till psalmsång. Ideella uppgifter som att dela ut nattvard, läsa texter, sjunga i kör och be förbön har, för församlingen, varit viktiga delar för att skapa ett levande gudstjänstliv.

Pandemin visade oss att denna aktiva delaktighet från församlingen var värd att bevara. Men trots det har församlingar sedan dess förändrat sitt arbetssätt kring utformning av gudstjänsten. I dag kan man ibland stöta på vad jag kallar för en ”föreställningsmässa”. Den utmärker sig bland annat genom en nattvardsutdelningsmodell som enbart ger praktiska uppgifter till tjänstgörande präst, solosånger där enbart anställda stämmer in eller böner och förböner som inte skapas i samråd med andra. Mässan blir då en tillställning som endast tilltalar en sittande publik, i stället för en levande och delaktig församling.

Det finns en rädsla att tvinga på kyrkobesökare uppgifter, även om värdet av en ideellt buren mässa ofta lyfts fram av såväl anställda som biskopar. Av respekt för att den som vill sitta tyst i bänken ska få göra det, har mässan i vissa kyrkor därför anpassats från anställdas sida för att fortsätta tilltala församlingen, även om församlingstillhöriga själva inte är delaktiga i mässans olika moment.

Om ideella inte är med från planeringsstadiet, kommer det inte alltid att saknas en stor pusselbit i mässan, hur vi än anpassar den? Ett levande och aktivt församlingsliv kommer som en följd av en stor ideell delaktighet. Då får ideella även frihet att forma gudstjänstlivet efter församlingens eget behov och vilja. Som en följd av detta känns det också tryggare för individen att ta emot en praktisk uppgift.

Det kan lätt uppfattas som att mässan främst är de anställdas territorium, eftersom de är de enda som kan planera på betald arbetstid. Samtidigt hänvisar många till kyrk- och gudstjänstvärdar som har ensamrätt på alla praktiska uppgifter, men ser inte riktigt problemet i varför så få anmäler sig till detta. Det är systemet som är problemet!

Det vi nu har är en generation ivriga unga som vill vara med och fira mässa efter sina egna behov och utefter vad de själva kan bidra med. Inte sättas på ett strikt roterande årsschema. Det behövs alltså mer frihet och spontanitet!

Hur vet vi att spontana arbetsuppgifter i mässan funkar? Kolla på det lyckade konceptet Messy Church som många församlingar genomför några gånger per termin, där församlingstillhöriga från alla åldrar träffas och får stor frihet att både göra nya uppgifter och även göra mässan till församlingens egna. Om den typen av mässa funkar i mitten på veckan, är det verkligen så omöjligt att få samma delaktighet på söndagarna?

I stället för att leta förgäves efter individuella människors hjälp inför söndagen; gör en öppen inbjudan att komma och göra valfria uppgifter en timme innan mässan börjar. Våga också fråga i dörren: ”Skulle du kunna tänka dig att bära kors i dag? Jag kan visa dig på några minuter hur man gör.”

En del vill vara delaktiga utan att göra uppgifter, och det är okej. För många är det dock spännande att få församlingens förtroende genom en sådan uppgift, och vi måste våga tro på och vila i spontaniteten.

Är vi alla, församlingsbor och anställda, med och skapar en ideell mässa tillsammans blir det också roligare för varje enskild människa att besöka kyrkan på söndagarna. Det främsta vi kan göra som anställda är att ge utrymme att skapa en gemenskap i mässan som inte bara är centrum för verksamheten, utan även en gemenskap som består bortom kyrkbänkarna. Om det så står emellan en ”föreställningsmässa” och en ideell, så kommer den ideella mässan överleva den andra alla gånger!

Noa Edwardsson
vice förbundsordförande, Svenska kyrkans unga 
Svenskakyrkmemes, organist