Mot en framtid där vi bara är präster - inte knutna till genus

Jag var ute och sprang tidigt i morse. Det var fortfarande mörkt. Som man behöver jag inte vara rädd. Men alla kvinnor över hela världen har anledning att känna rädsla i motsvarande situation. Som man behöver jag aldrig försvara min rätt till det offentliga rummet, men det behöver kvinnor och många andra alltid göra. Detta är ju inget nytt, men i kristider som den här växer problemet ytterligare.

Svenska Kyrkan är en organisation som aktivt arbetar för att ge plats åt de röster som inte lyssnas till och dem vars livsberättelser och erfarenheter tystas ner. Detta faktum har varit grundläggande för mig att se Svenska Kyrkan som min tillhörighet. Under min prästutbildning har jag dock i olika sammanhang konfronterats med en både teologiskt och liturgiskt konservativ trend. Ur detta växer en oro. Ur detta växer frågan om vilken beredskap Svenska Kyrkan har för att bemöta en människosyn och omvärldsanalys som skaver mot så mycket fantastiskt arbete som gjorts och görs runtom i församlingarna. Det går inte att vara passiv i ett bemötande, för den passive åstadkommer inget mer än sin egen tystnad.

Varför blir feminismen så ofta en kvinnofråga? Som om ordet feminism kunde reduceras till att gälla en viss grupp vid en viss tid på en viss plats i skapelsen. När feminismen i själva verket är en politisk och filosofisk befrielserörelse som gäller alla och syftar till en upprättelse som inte låter sig begränsas av en norm, en kultur, en livsåskådning eller genus. Syftar inte feminismen just till att rasera alla de murar som patriarkatet genom historien och ännu idag reser mellan människor, just för att kategoriserandet på ytan tycks bidra med en lugnande effekt – vi vet vilka vi är inom ordningen, och där finner vi trygghet?

Men under ytan kokar uppbrottet, under ytan kräver befrielsen sin rätt och alla förtrycktas tårar samlas till en flod som översvämmar de trendiga sofforna, där majoriteten män och ganska många kvinnor sitter med sina chipspåsar och låtsas som att samhällsproblemen inte angår dem; alla de förtrycktas sår blöder och blodet samlas till ett hav som inte ens bryggorna i mello-låtarna förmår hejda. Ur det havet kan en upprättad mänsklighet resa sig. En mänsklighet som ser individers olikheter men som frodas i vetskapen om att bara jämställda samhällen överlever.

På grekiska ikoner bär jungfru Maria alltid en blå tunika och en röd mantel. Det blå symboliserar det jordiska och det röda det himmelska. Jesus klädsel är den omvända, han bär det himmelska röda närmast kroppen, andens färg inpå den sargade huden. Ikonernas färgsättning speglar en ursprunglig vision om helhet, om varje människas rätt till sin helhet. Trots detta får män vara arga, män får utmärka sig, män får glittra, män får vara stenen i skon, medan kvinnor förväntas stanna i mallen, inte ta plats, inte synas, tillfredsställa allas åsikter för att inte bli nedgjorda, tystade och korrekta. Vilka kvinnliga teologer får sina artiklar publicerade? Vilka kvinnliga teologer intervjuas? Och vad vågar de säga? I Informella samtal uttrycker de en rädsla för att stöta sig med någon, för de vet att domen mot dem blir så mycket hårdare än någonsin mot en man, även om han skulle uttrycka samma åsikt. Det räcker med att vara lite påläst för att veta att det traditionellt sett ut så att kvinnor lyfter män och män lyfter andra män.

Jag vill inte ha en sådan värld och då blir det om än mer viktigt att vara medveten och aktivt välja handlingar som leder till en förändring, vilket är precis det feminismen handlar om. Jag vill inte verka i en kyrka som idag anställer fler kvinnliga präster än manliga, men som fortsätter placera männen i ledande positioner och med högre lön. Jag vill inte verka i en kyrka som kännetecknas av tomma ord. Jag vill verka i en kyrka som erkänner vars och ens helhet som skapelsens innersta kärna.

Är vi kanske inte alla hela människor, bestående både av det jordiska och det himmelska? Starka och sårbara? På en filosofisk nivå är vi förvisso det, men samtidigt vet vi ju att bara privilegierade grupper tillåts helheten, medan andra begränsas och trycks ner. Hur kan över halva mänskligheten behöva leva som en subkultur? En subkultur med en mängd olika sediment. Makt kommer med hudfärg, sexuell preferens, utbildning, klass och så vidare. Det finns människor så långt utanför vårt samhälle att de inte ens har ett namn. De lever i en skuggvärld.

Så min fråga till alla er som tvingas in i normativa mallar för att passa den patriarkalt strukturerade hierarkin eller upplever er tystade för att inte riskera trampa någon på tårna; min fråga till alla er som tvingas leva era liv i Getsemanes ångest i stället för i uppståndelsen ljus blir – vad behöver ni att vi män gör? Jag vet att jag som vit medelålders man, med bra utbildning och ett utvecklat språk nästan per automatik får min röst hörd. Mitt privilegium gör mitt ansvar så oändligt mycket större. Det går så att säga inte att överlämna till den förstummade att tala; det är inte den förtryckta som ska anpassa sig. Jag höjer min röst för er, för jag vet att er upprättelse också är min. Jag bygger barrikaden för er som är utleda på att tystas ner och ironiseras över som obekväma; jag står där uppe med en fana som bär ett stort feministtecken, för jag vet att er kamp är min kamp och det är guds kamp för skapelsen. Varje kommentar som sedan skämtas bort, varje övergrepp som skylls på offret; varje nedlåtande ord och varje trakasserande handling – är ett övergrepp på gud.

Det var inte Jesus som kallade mig till präst. Det var Maria. Och när hon kallade mig bar hon alla färger, men närmast huden bar hon det himmelska röda. Ingen varelse är en ö. Bara i solidaritet med varandra gör vi skillnad. Alla bär ett ansvar, men ansvaret växer med privilegiet. Var och en måste börja med sig själv. Det börjar och slutar där, i erfarenheten som leder över till ställningstagande och handling.

Tänk om en dag en livsavgörande organisation som Forum för prästvigda kvinnor i Svenska Kyrkan på en årskonferens (årets tema är ”Svenska Kyrkan i förändring: samma grund, nya former”) skulle komma fram till att de inte längre behövs, att världen är en annan och förändringen har skett. Att vi inte längre var präster knutna till genus, utan bara präster, kallade som vi är och bärare av guds underbara rike varken mer eller mindre än någon annan. Tänk om den dagen kommer. Alla handlingar arkiveras och organisationen upplöses. Vi skulle gå ut till en ny morgon, en ny dag – upprättade.

Jag vill bort ifrån att jag som man formulerar andras behov och själv bestämmer vad jag ska göra. Så jag upprepar min fråga: Vad vill ni? Vad behöver ni? Vad kan vi män göra för er?

Johannes Svanerud
Prästkandidat Stockholm stift, stödmedlem Forum för prästvigda kvinnor i Svenska kyrkan, styrelseledamot organisationen MÄN