Nödvändig påverkan för ett slut på israelisk ockupation

Från 70-talet fram till idag har vi tre varit engagerade för, utsända till, verkat i och även varit ansvariga för Svenska kyrkans arbete i Mellanöstern, inkluderande det heliga landet – Israel och Palestina. Den diskriminerande behandling som utfördes av israelisk militär och polis gentemot palestinier som två av oss såg när vi som unga var i det heliga landet på 70- och 80-talet är tyvärr mycket värre idag i sitt systematiska utövande av brott mot den enskildes mänskliga rättigheter.

Under 90-talet och 00-talet var vi Mellanösternsekreterare för Act Svenska kyrkans arbete när det hette SKM, Lutherhjälpen och Svk Internationella arbete med bl a ansvar för utsända/missionärer, kontakt och bistånd till palestinska kyrkor/partners och till israeliska partners.  Israeliska partners som Rabbis for Human Rights och lokala kyrkoledare, särskilt de från den Evangelisk Lutherska kyrkan i Det Heliga Landet -ELCJHL, har kontinuerligt uppmärksammat oss på övergrepp, förtryck och diskriminering av palestinier orsakad av den israeliska ockupationen.

Efter att hoppet med Osloöverenskommelsen bytts i hopplöshet på 00-talet blev vädjanden om stöd och närvaro alltmera brännande. Det var bakgrunden till att vi från Svenska kyrkan/Lutherhjälpen för 20 år sedan var med och startade det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Israel och Palestina. Idag har flera hundra svenskar och ett par tusen från andra länder deltagit som observatörer.  Uppgiften var/är att i de ockuperade palestinska områdena genom internationell närvaro värna mänskliga rättigheter och rapportera brott mot dem till FN, sina länders regeringar och kyrkor.

Trots följeslagarnas rapporter, liksom från många MR –organisationer, att brott mot enskildas mänskliga rättigheter oavbrutet fortgår av den israeliska ockupationsmakten så finns ändå bilden att Israel behandlas orättvist och ensidigt när dessa övergrepp påtalas. Det finns en brist eller ovilja att se historiskt och koppla samman orsak och verkan. Ockupation är en synd både mot den ockuperade och mot ockupanten, som förre Lutherske biskopen i Jerusalem hävdar.

Samtidigt som många resolutioner kritiserat Israel så har varken FN eller EU förmått att seriöst sätta press för att stoppa bosättningarna som hindrar palestinier att odla och bygga på sin egen mark, som familjen haft och brukat i generationer. Istället har bosättare inflyttade från Amerika, Europa, Ryssland och andra länder under ockupationens beskydd tagit över i brott mot internationell rätt.  

Den palestinska lutherska kyrkans ledning fortsätter att uppmana oss om hjälp för sitt folk, för att få ett slut på den ockupation som bl a resulterar i att kyrkans medlemmar emigrerar därför att de inte ser någon framtid för sina barn i det heliga landet. Därför hoppas vi att Act Svenska kyrkan fortsätter att påverka Svenska kyrkan, svenska folket, Sveriges regering samt där det är möjligt även internationellt för ett slut på den israeliska ockupationen av Palestina.

Ett slut på den är början på en väg mot fred och försoning mellan två folk och tre religioner där alla har lika rätt att bo och verka under frihet och rättvisa i det heliga landet. Så länge ockupationen fortsätter förstärks systematiskt bosättningarna och därmed två olika rättstillämpningar i de ockuperade områdena. En för bosättare som lyder under israelisk lag och en för palestinier som lever under militära lagar utan rättsskydd. Vi anser det viktigt att fortsätta granskningen av folkrättens tillämpning i Israel och Palestina samt att visa på brott mot mänskliga rättigheter. Detta är en viktig del i den nödvändiga påverkan för ett slut på den israeliska ockupationen med dess förtryck och diskriminering av palestinier som inte kan tjäna Israels långsiktiga intressen som en legitim stat i Mellanöstern.

Kjell Jonasson, Göran Rask, Gustaf Ödquist
tidigare Mellanösternsekreterare, Svenska kyrkan