Kyrkomötets beslut är otidsenliga och ur takt med tiden.
Otidsenliga. Ur takt med tiden. Det är vad man kan säga om de beslut som kyrkomötet fattade nu i november och som rör judiska intressen.
I regeringsdeklarationen talade vår nya statsminister om att intensifiera arbetet mot antisemitism. Ett nytt museum om Förintelsen ska öppna i juli 2022 och vid nyår får vi ett institut i Lund som ska främja de mänskliga rättigheterna. Detta lyftes upp tidigt i talet, vilket säger något om den betydelse regeringen ger ämnet.
Medan Svenska kyrkan gick i motsatt riktning: man avslog med stor majoritet att göra den 27 januari till en minnesdag för Förintelsens offer. Dessutom ska kyrkostyrelsen lyfta frågan om Israel är en apartheidstat.
Skälen till båda besluten känns tveksamma. Mycket görs ändå vid den tiden i januari, menade utskottet och satte tummen ner. Kyrkomötets slutsats blev därför att det inte behövs en särskild dag för att minnas de knappt sex miljoner judar som mördades i lägren.
Här förväntade man sig i stället förståelse. Och förlåtelse. Hela den europeiska kristenheten borde ju öppet börja bearbeta sin roll vad gäller antisemitismens rötter. Martin Luther drev skickligt fram reformationen, men skrev samtidigt 1543 att judiska skolor, synagogor och bostäder borde brännas och förstöras. Vi vill gärna tro att han varit relativt ensam i det synsättet. Så är det tyvärr inte. I internationell samhällsdebatt brukar man framhålla att nutida antisemitism ofta yttrar sig i en ständig kritik av Israel. Allt krängs, vänds och ifrågasätts och helt andra krav ställs på Israel jämfört med grannländerna.
Svensk dagspress fungerade länge så. Fram till den arabiska våren bevakade man varje liten stenkastning på Västbanken, men nämnde inte med ett ord tortyren och misshandeln av oliktänkande i fängelserna i Syrien, Irak och Egypten. Tyvärr faller beslutet i kyrkomötet in i den traditionen.
Kristendomen i Mellanöstern och Nordafrika har mycket djupa rötter. Enligt traditionen bildade aposteln Markus sin första församling i Alexandria i Egypten runt år 37 och aposteln Thomas la grunden till de kristna kyrkorna i Irak år 68. I centrala Damaskus finns resterna av Paulus bostad kvar.
Men i allt snabbare takt har de kristna försvunnit från regionen. Många kristna syrier bor numera i Sverige och Tyskland. Västbanken börjar bli helt tömd, även det starka fästet Betlehem. I Irak finns stor anledning till oro: av ursprungligen knappt 1,7 miljoner kristna återstår i dag kanske en sjättedel. Påve Franciskus varnade under ett modigt besök i mars för att inga kristna i framtiden kan komma att bo i landet.
Jag känner en djup besvikelse gentemot Svenska kyrkan, kyrkomötet och ärkebiskopen för bristen på engagemang här. Det finns goda skäl, kortsiktiga och långsiktiga, att i dag undvika öppna konflikter med de muslimska länderna i regionen. Men inte till priset av en onaturlig tystnad. Det handlar ju om miljontals människor och om hela kristenhetens ursprung.
Vad gäller den judiska minoriteten bör det vara Svenska kyrkans uttryckliga uppgift att skydda en liten och alltmer utsatt grupp.
Ingvar von Malmborg
journalist och författare, tidigare ersättare i kyrkomötet
LÄGG TILL NY KOMMENTAR