Revidera och uppdatera Guds vägar

Utanför södra porten till Domkyrkan i Uppsala finns en liten staty med välkänt motiv. Statyn visar synagogan med bindel för ögonen, nedböjt huvud och en bortvändhet från porten. På andra sidan porten borde statyn ekklesia funnits men den är ersatt. Tillsammans med judesuggan inne kyrkan vittnar Uppsaladomen om ett svårsmält och tragiskt tema i kyrkans och teologins historia.

Svenska kyrkan bär sin del av den antijudiska teologi som alltid varit en underton i Luthersk teologi. Det är en del av historien som inte ska förnekas eller tystas ner men ständigt finnas på agendan för att bearbetas och för att söka förstå hur den präglat tron. Det sker i Svenska kyrkan på olika sätt. Den nya kyrkohandboken har haft som ett motiv att göra upp med den så kallade ersättningsteologin. Dokumentet Guds vägar som fortfarande är det officiella ställningstagandet i dessa frågor är uttryck för detsamma.

För mig och många fler framstår Svenska teologiska institutet i Jerusalem som det främsta av de arbeten som Svenska kyrkan haft och har när det gäller att bearbeta denna teologi. Inte bara det, institutet har blivit en plats för dialog och där en skadad och bräcklig relation till det judiska har getts en möjlighet till möte och blivit en plats för dialog. Därför var vi många som gladdes när Krister Stendahl-professuren i religionsteologi inrättades på institutet och när Jesper Svartvik fick tjänsten. Det var en markering från kyrkans sida att dialogen med judendomen är viktig och ska ges prioritet.

Varför ödelägga detta? Jag bortser nu från Lunds universitets agerande kring avskedandet av Jesper Svartvik i ärendet och ser till Svenska kyrkans. Svenska kyrkan borde ta steg framåt i förhållande till judisk-kristna relationer. Institutet saknar nu kompetens i dessa så viktiga frågor. Förtroendet för ledningen i Svenska kyrkans internationella arbete är återigen allvarligt rubbat. Det råder besvikelse och förvirring över vad Svenska kyrkan vill och står för när det gäller judisk-kristna relationer.

Svenska kyrkan är allt för ofta hopplöst negativt fokuserad på allt som rör Israel. I Sverige kan man säga och påstå det mesta om detta land utan att riskera att bli uthängd av en ganska välkänd grupp med avvikande åsikt. Det finns de i kyrkan som i andan Martin Luthers mest antijudiska texter talar för bojkott av Israeliska varor och tjänster. Det som kunde vara rättvis kritik går fort över i demonisering.

Det teologiska arvet går igen och dyker upp i nya skepnader. Svenska kyrkan saknar idag trovärdighet när det gäller judisk-kristen dialog. Visst uttrycks förtvivlan och fördömelse när antisemitiska attacker utförs, varde sig det sker i Lund eller Pittsburgh, men att bygga förtroendefulla relationer i dialog kräver så mycket mer. Vad behöver göras? 

Till att börja med finns två möjligheter: Låt Svenska teologiska institutet vara en spetsverksamhet för judisk-kristen dialog. Det har Svenska kyrkan råd med och det behöver inte gå ut över relationen vare sig med muslimer eller kristna i det heliga landet. Tvärtom! För det andra, revidera och uppdatera Guds vägar, det har hänt så mycket inom judisk-kristen dialog sedan dokumentet skrevs och hela kyrkan behöver bli medveten om detta. Dialog måste föras i nutid.

Statyn synagogan, hon med bindel för ögonen och bortvänd hållning, är det i själva verket inte en bild för kyrkan? En kyrka som inte vill se, som vänder sig bort från den öppna dörren, som sluter sig i sin egen hållning, som inte vill ta vara på de möjligheter som ligger mitt framför henne? Svenska kyrkan borde göra och kan så mycket bättre. Stäng inte dörrar, öppna dem! Guds vägar måste vandras framåt, inte bakåt!