Så kan vi avskaffa det nuvarande valsystemet

Anders Lundberg Frimodig kyrka
Det mest intressanta alternativet är att avskaffa direktvalen till stiftsnivå och kyrkomöte samt att avskaffa nomineringsgrupperna som grunden för valsystemet. Foto: Mikael M Johansson

Om man för ett ögonblick antar det naturliga att sekulär politisk ideologi är skadlig för kyrkans inre liv: Vad ska en framtida majoritet i kyrkomötet, som inte går de politiska partiernas ärenden, göra för att fullfölja skilsmässan mellan kyrka och stat?

Det första alternativet är att genom opinionsbildning förmå de politiska parterna att själva upphöra med sitt deltagande. Resultatet ser vi nu under det tredje decenniet sedan det hette att statskyrkan avskaffades. Kyrkan betraktas fortfarande som en ancilla politici (politikens tjänarinna). Alternativet kan omedelbart avskrivas.

Ett andra alternativ är att införa ett förbud i kyrkoordningen mot nomineringsgrupper som också är registrerade hos Valmyndigheten för deltagande i allmänna val. Regeln är enkel att tillämpa och kräver inga större utredningar.

Regeln kan vara på plats till kyrkovalet 2025. Regeln är neutral genom att den utgår från formerna för den sekulära demokratin. Dessutom hindrar den ingen enskild att engagera sig. Problemet är att den inte löser det underliggande problemet med partipolitiseringen. Parti x kan omgruppera sig till Parti x:are i Svenska kyrkan och låta påskina att de inte bryr sig om parti x-ideologin. Det är möjligen inte en långsiktig lösning.

Ett tredje alternativ är att framställa en begäran till riksdagens partier om ett dylikt förbud i lagen om Svenska kyrkan. Trots att den socialdemokratiska regeringen i förarbetena till lagen ordnade så att kyrkan inte skulle få bli fri, kommer dock ingen regering vilja ta i frågan. Dessutom kan alternativet problematiseras utifrån ett fri- och rättighetsperspektiv.

Så vad återstår? Det mest intressanta alternativet är att avskaffa direktvalen till stiftsnivå och kyrkomöte samt att avskaffa nomineringsgrupperna som grunden för valsystemet: församlingarna måste bli grunden i valen och det måste vara på personliga meriter som man blir förtroendevald. Kommunalkyrkan måste avskaffas.

Att de politiska partierna därför är emot förslaget är inte att förvånas över. Jesper Eneroth, ordföranden för den socialdemokratiska gruppen i kyrko­mötet, skrev nyligen i tidningen Dagen att införandet av indirekta val skulle frånta kyrkotillhöriga ”möjligheten att utse sina representanter” och kopplade samman denna tanke med en ”överhetskyrka som i så många år har fått styra och ställa, och ibland förtrycka, de egna medlemmarna”. (Uttalandet är egentligen absurt, eftersom Eneroth själv utsetts av sitt parti till kyrkopolitisk företrädare i ett indirekt val i partiet.)

Att inte endast kyrkans ämbetsbärare utan även lekmän ska kunna fatta beslut som rör kyrkan är det nog ingen som bestrider, även om det är en särskild diskussion hur ansvaret mellan ämbete och förtroendevalda ska vara uppdelat. Vad saken dock nu gäller är hur de förtroendevaldas valsystem ska vara utformat.

Att direkta val sker i församlingen (i val där alla medlemmar får delta), och att församlingens representanter sedan ska kunna utse representanter till stift och nationell nivå är i en evangelisk kyrka naturligt, eftersom basen i hela den evangeliska kyrkosynen är just församlingen i sitt samarbete med ämbetet. Oftast är det den nationella nivån som varit måltavlan i kampen för kyrkans frihet från den politiska makten (libertas ecclesiae) — vare sig man hotats av ett consistorium generale, en enväldig kung, en centralstyrelse eller en kyrkostyrelse. En kamp mot världslig överhet som ofta letts av det bekännelseövertygade prästerskapet.

Indirekta val till stift och kyrkomöte skulle alltså ställa dessa nivåer i direkt beroendeställning till församlingarna och avskaffa dem som självständig maktfaktor. Dessutom skulle indirekta val på sikt undergräva nomineringsgruppernas centrala ställning i kyrkovalet rent etiskt. Partier är till sin essens maktapparater och därmed polariserande, samtidigt som de saknar förklaringskraft på lokal nivå. Lades tyngdpunkten i valet på församlingsnivån skulle alltså inte ens de politiska partierna själva (nu de sista att framhärda i denna anomali) förstå nyttan med nomineringsgrupperna. Betydelsefullt är också att Svenska kyrkan i sin demokratiska organisation mer skulle likna traditionerna i det civila samhället för övrigt, där politiska partier faktiskt är något väsensfrämmande.

Slutsatsen är alltså: inför först förbudet i kyrkoordningen och avskaffa sedan i lugn och ro valsystemet med nomineringsgrupper och direkta val till stift och kyrkomöte.

Anders Lundberg
Frimodig kyrka,
Boo församling

Församlingarna måste bli grunden i valen och det måste vara på personliga meriter som man blir förtroendevald.

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.