Låt diakoner få arbeta med Jourhavande präst!

Nätverket för främjande av diakonalt ledarskap, 98 namnunderskrifter

Under året har trycket på Jourhavande präst varit högt. Låt även diakoner få arbeta i verksamheten! Människor lider och vi kan inte låta formaliteter stå i vägen.

Ärkebiskopen säger i sitt inledningstal till Kyrkomötet 2020 att:

”Genom pandemin har trycket på jourhavande präst på telefon och chatten ökat markant. Bemanningen och tiden har utökats, men fortfarande förblir tusentals samtal varje månad obesvarade, eftersom det är för få präster som arbetar med telefonjouren. Stiften signalerar: vi har inte råd med mer. Hur får vi själavårdsresurserna att räcka till?”

Det lider mot jul som i år mer än vanligt kommer att präglas av ensamhet på grund av det rådande pandemiläget. Under året har trycket på Jourhavande präst varit högt. Chatten har fördubblats sedan tidigare år och samtalen har ökat med 25%. Jourhavande präst har utökat sina tider för att möta upp det stora behovet av människor som vill tala och behöver stöd och hjälp och fler präster har behövts rekryteras men behoven av mer personal och resurser kvarstår.

 Verksamheten med jourhavande präst började som lokala initiativ runt om i Sverige i slutet av 1950-talet. Idag är Jourhavande präst organiserad på nationell nivå och stiften i Svenska kyrkan samverkar kring tjänsten. Idag når människor jourhavande präst på telefon kl 17-06, på chatten kl 20-24 och det går även att skriva digitalt brev där den som skriver får svar inom 24 timmar.

I diskussioner om möjligheter att utöka personella resurser till jourhavande präst lyft ofta prästers absoluta tystnadsplikt fram som avgörande för att kunna bedriva själavård inom ramen för jourhavande präst.
I Svenska kyrkan finns en treledad vigningstjänst, biskop, diakon och präst och vi råder alla under tystnadsplikten och vi utövar alla själavård. Vår tystnadsplikt ser olika ut och i själavården så kompletterar vi varandra genom att diakonens tystnadsplikt kan brytas av konfidenten och därmed kan diakonen vara ett stöd och agera i handling om konfidenten så önskar. Diakonen har också anmälningsplikt rörande barn och diakonen och är då under lag tvungen att bryta tystnadsplikten.

Människor som ringer till Jourhavande präst är anonyma och deras identitet kan inte avslöjas. Oavsett vad som kommer fram i ett samtal gällande jourhavande präst så kan inte en diakon anmäla det som sägs eftersom identiteten inte är avslöjad och därmed kan inte en anmälan göras om behov uppstår. Detta praktiseras redan i Kyrkans SOS där många diakoner sitter med och besvarar samtalen och inte har möjlighet att anmäla.

För att bevara den viktiga själavårdande aspekten av vårt gemensamma uppdrag och kunna svara an på det ökande trycket av samtal till jouren från medmänniskors i nöd som vi i vår kallelse och uppdrag ska följa, ser vi det som nödvändigt att även diakoner får arbeta i jourhavande präst. Låt jourhavande präst få bli jourhavande präst och diakon där kompetens och erfarenheter får berika och får svara an på den efterfrågan och det förtroende som jourhavande präst har.

Människor lider och vi kan inte låta formaliteter stå i vägen.  Då missar vi den grundläggande evangeliska uppgiften.

Nätverket för främjande av diakonalt ledarskap

Anna Moilanen, diakon

Karin Ahlqvist, diakon

Maria Lundberg, diakon

 

Anette Bäck-Davidsson, diakon

Åsa Sjöberg, diakon

Monika Andersen, diakon

Annelie Bäck, diakon

Stina Annehed, diakon

Irene Andersson, diakon

Mona Brink, diakon

Petra Linlugg Persson, diakon

Karin Gustafsson, diakon

Ninni Smedberg, diakon

Christina Ahlenius, diakon

Anna Ingvarsdotter, diakon

Helen Calner, diakon

Inger Hägg, diakon

Ingegärd Olsson, diakon

Lena Bergcoutts, diakon

Birgitta Simonsson, diakon

Lena Bergman, diakon

Maria Jälmsjö, diakon

Eva Wenehult, diakon

Anna Ramén, diakon

Marie Nilsson, diakon

Ulrika Cinthio Ekelin, diakon

Elisabeth Andersson, diakon

Rose-Marie Eriksson, diakon

Karin Domrös, diakon

Alexandra Wingqvist, diakon

Lena Borgensten, förtroendevald

Carita Ibarra Kristensen, diakon

Eva-Mari Karlsson Kempi, diakon

Carin Hompe Svedberg, diakon

Alexander Bille, diakon

Pia Palmin Svanlund, diakon

Ilse Viebusk, diakon

Erica Boge, diakon

Åsa Dysholm, diakon

Carolina Nilsson, diakon

Ingela Roxström, diakon

Kristina Sandgren Furberg, diakon

Göran Norlén, diakon

Anna Hirsch, diakon

Ebba Älverbrandt, diakon

Helena Ask, diakon

Elisabeth Östberg, diakon

Estell Wiesel, diakon

Katarina Borgemo, diakon

Åsa Gruffman, diakon

Anna Svanhed Åhlin, diakon

Andreas Högenå, diakon

Emma Högberg, diakon

Anna Pe, diakon

Carolina Magnusson, diakon

Elisabeth Karlsson Ellqvist, diakon

Maria Kjellsdotter Rydinger, präst

Christel Beckdahl, diakon

Elinn Leo Sandberg, diakon

Carolina Hurtig Länsman, diakon

Ulla frisk Hobro, diakon

Gull-Marie J Mare, diakon

Rose-Marie Eriksson, diakon

Maria Zetterlund, diakon

Lena Denke, diakon

Ann-Sofie Efraimsson, diakon

Kristina Holmberg, diakon

Anna Karlsson, diakon

Christina Rangstedt, diakon

Maria Stade, diakon

Christina Dittschlag, diakon

Linda Wennerholm, diakon

Jonas Bodin, diakon

Marianne Lindgren, diakon

Magnus Åsehäll, diakon

Eva Berglund, diakon

Helena Ledow , diakon

Hege Marie Korshavn, diakon

Eva Persson, diakon

Carina Norlén, diakon

Sofie Puranen, diakon

Monica Sölvesdotter Olsson, diakon

Marie Siljefors, diakon

Erika Erlen, diakon

Annika Alfsdotter, diakon

Peter Risberg, diakon

Charlotte Säll, diakon

Margareta Bjurbom, diakon

Agneta van der Poel, diakon

Marie Strandklev, diakon

Kajsa Olofsson, diakon

Annaeva Lagergren, diakon

Helena Borgenback, diakon

Eva Lundell, diakon

Caroline Hoffmann, diakon

Elisabeth Christiansson Drake, lektor

Susanne Karlsson, diakon

Amelie Junger, diakon

Erica Svensson, diakon

Annika Gran, diakon

 

 

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.