Se över Herrens bön igen

När den översättning av Bibeln som kallas Bibel 2000 kom ut var det särskilt ett avsnitt som diskuterades, översättningen av Fader vår från Matteusevangeliet kapitel 6. Två saker ifrågasattes, dels brödbönen och dels frestelsebönen. 

Diskussionen om brödbönen löstes märkligt nog med en variant som inte finns i själva översättningen utan som kyrkorna ekumeniskt kom överens om. Denna så kallade ekumeniska översättning är nu allmänt accepterad. 

När det gäller frestelsebönen har diskussionen fortsatt om det är frestelse eller prövning som man ska be att inte inledas i, respektive utsättas för. Oenigheten har gjort att det fortfarande finns församlingar i Svenska kyrkan som använder ”gamla” Fader vår i stället för Vår fader, trots kyrkohandbokens anvisningar. Det gäller alla katolska församlingar.

I tidskriften Signums decembernummer 2018 rapporterar Anders Ekenberg, som är professor i teologi och katolsk präst samt var ledamot av Bibelkommissionens styrelse, om förändringar både inom forskningsläget och den katolska kyrkan. Det är mycket intressant.

Det har funnits två problem. Det ena gäller översättningen av grundspråkets peirasmon. Betyder det frestelse eller prövning? Ekenberg skriver att innebörden ursprungligen var ”prövning”, men att den latinska översättningens tentatio med tiden mer och mer drog åt betydelsen ”lockelse”.

Den latinska översättningen utkom på 400-talet. Man kan faktiskt jämföra med den svenska översättningshistorien. När Gustav Vasa bibel kom 1541 och alltså Herrens bön fick sin svenska form hade ”frestelse” betydelsen ”prövning, påfrestning”. I våra dagar, cirka 450 år senare, är en frestelse uteslutande en lockelse. En förskjutning har skett.

Bibelvetenskapen är i dag alltmer klar över att betydelsen ska vara ”prövning”. Man har bland annat fått stöd genom att jämföra med antika judiska paralleller. Jesus modersmål var ju arameiska och det ord han torde använt när han här undervisade på sitt språk (som i Nya testamentet översatts till grekiska) har betydelsen att ”sättas på prov”. 

I bönen gäller att man ber att inte prövas över sin förmåga. Man kan jämföra med Första Korinthierbrevet 10:13 ”Gud är trofast och skall inte låta er prövas över er förmåga” och Matteusevangeliet 26:41 med parallellställen ”Be att ni inte utsätts för prövning”.

Det handlar om att räddas från att falla ur tron. Martin Luther menade att detta var bönens innebörd och inte frestelser till verksynder, som gärna då tänktes vara sexuella. Det var att göra synden för ytlig. Det gäller de yttersta prövningarna såsom förföljelser och falska profeter, sådant som förleder till otro och avfall.

Det andra problemet känner de igen som har arbetat med själavård. Frågan gäller om verkligen Gud är sådan att han skulle inleda en människa i frestelse. Det är en omöjlig tanke utifrån övertygelsen att Gud är oföränderligt kärleksfull och god. Det må vara att det verb som används i grundtexten ordagrant betyder att ”föra in”, men kan/bör det här inte förstås som ”tillåta att man förs in” eller ”utelämnas till”? Denna innebörd har faktiskt diskuterats lågintensivt ända från fornkristen tid.

Den franska katolska biskopskonferensen fick 2013 Vatikanens tillåtelse att använda översättningen ”et ne nous laisse pas entrer en tentation”, låt oss inte gå in i frestelse. Förra året bestämde den italienska biskopskonferensen att bönen ska lyda: ”non abbandonarci alla tentatione”, utelämna oss inte åt frestelsen. Man har alltså fått påvlig välsignelse att gå från en ordagrant riktig översättning till en teologiskt-själavårdsmässigt riktig, när bönen används som bön. Ett stort steg har tagits.

Detta lär fortsätta inom den katolska kyrkan. Det är tydligt att makt har flyttats från den konservativa Gudstjänstkommissionen i Rom till de lokala biskoparna. 

Frågan blir då hur Svenska kyrkans biskopar kan tänkas agera. I vår ekumeniska Herrens bön har ”frestelse” förändrats till ”prövning”. Däremot har vi ”utsätt oss inte”, som om Gud skulle tänkas vilja det och vi alltså måste be honom att låta bli.

Det har argumenterats för att Gud faktiskt vill det. Han fostrar genom att utsätta för prövning, har det sagts. Det skulle vara en Guds pedagogik att sända påfrestningar och lidanden på de sina. Man ska alltså inte be att slippa utsättas för dem. Det vore nämligen att be om en svag tro som inte stärkts av eller håller för prövningar. Det är rimligt att ett teologiskt samtal tar vid här. Vad bör vi dra för konsekvenser av det som sker i andra kyrkor?  

Anders Alberius 
domprost emeritus