Ska inte ens kyrkans präster kunna Bibelns språk?

I den senaste tidens debatt om möjligheten att förkorta prästutbildningen föreslås att låta kandidater slippa språkkraven. Språkens plats i grundutbildningen har ifrågasatts förr (bland annat på debattsidorna i Kyrkans tidning 2012). Detta är något som oroar oss. Varför är det så ofta just språkens roll i undervisningen som ifrågasätts? Vi anser tvärtom att språkens plats i grundutbildningen borde ha en given roll, av flera anledningar.

För det första: Det är ingen underdrift att påstå att Bibeln intar en central roll i den kristna läran. Att prästen har en särskild uppgift och förväntan på sig att ”kunna sin Bibel” avspeglas i vigningslöftena. Borde inte detta även avspeglas i prästutbildningen? Genom att kunna grundspråken får prästen ingångar i texterna och sammanhangen de är skrivna i. Det i sin tur gör det möjligt att diskutera och möta bibeltexterna tillsammans med församlingsbor.

För det andra: I en tid då röster höjs om Svenska kyrkans inre sekularisering såväl som bristen på teologisk bildning och kontinuerlig fördjupning (och intresse?) bland hennes anställda, är strategin att dra ner på de teologiska spetskompetenskraven knappast rätt väg att gå. Vi ser redan en utarmning i den samlade prästkårens kollektiva kunskap som består i att fler prästkandidater läser grekiska än hebreiska och följaktligen Nya testamentet på bekostnad av Gamla testamentet. Det kan tyckas självklart att vi som kristna ska prioritera Nya testamentet, men i en samlad kårs kunskap bör det finnas bredd, som Patrik Hagman påpekar i en gästledare i den pågående debatten. Att det i den samlade prästkåren inte finns kunskap om en av världens äldsta bön- och sångböcker, Psaltaren, eller texter som var heliga för Jesus och hans krets, eller det som format kyrkans hela lärotradition sen kyrkofäderna är orimligt.

För det tredje: De bibliska berättelserna är den världsvida kyrkans gemensamma språk, de som vi alltid kan dela. Dock skiljer sig tolkningen av dem åt ibland och för att Svenska kyrkans präster ska kunna stå med hedern i behåll som uttolkare av Bibeln behövs både exegetik och grundspråksstudier. De bibliska berättelsernas plats i vår tro ger oss även nycklar till att tala med människor av annan tro, framför allt de abrahamitiska religionerna. Hebreiskans plats för en jude eller arabiskans plats för en muslim går inte att underskatta. Skulle då inte ens kyrkans präster kunna Bibelns språk?

För det fjärde: Språkstudierna erbjuder kunskaper som är svåra att tillskansa sig på annat håll, till exempel genom egen teologisk förkovran. De ges inom ramen för kandidatexamen och kan vara svåra att återuppta senare på egen hand. Språkstudierna är således en unik möjlighet att skaffa sig spetskompetens i Bibeln. Flera andra delar av utbildningen går plocka upp genom olika typer av fortbildningsverksamhet.

I en av artiklarna i den debatt som nu pågår lyfter en intervjuad student att det just är det fördjupade studiet i Nya testamentet och grekiska som var det mest meningsfulla och att det snarare ska dras ner på tiden som läggs på pastoralteologi. Att präster efter många år i tjänst inte har nytta av hebreisk grammatik kanske snarare handlar om vilken tid som tillåts läggas på prästens egen förkovran och predikoförberedelse när mycket annat som ligger utanför kyrkans kärnverksamhet ska prioriteras.

Vi håller med om att studierna i exegetik och grundspråk är ganska krävande, både vad gäller närvaro och studieteknik. Det är den del av utbildningen som är svårast att kombinera med till exempel arbete vid sidan av studierna. Men är det rimligt att ha en utbildning som inte sätter press och kräver insatser av sina studenter? Som helt anpassar sig till vad studenterna gör den tid de inte är på universitetet?

Det finns möjlighet att få dispens från att läsa språkkurserna, och det är befogat. Men för dem som inte ges dispens finns det, får vi förutsätta, inte skäl nog att slippa förskansa sig (eller glädjen att fördjupa?) grundläggande kunskaper i det som är kyrkans främsta auktoritativa skrift. Och det tror vi inte är ett hinder för att forma goda teologer och predikanter, utan en nödvändighet.

Hanna Liljefors och Karin Tillberg, präster i Svenska kyrkan och teologie doktorer i Gamla testamentets exegetik