Snabbspår till prästtjänst för akademiker och undantag från kravet att studera klassiska språk är två av förslagen för att minska prästbristen. Rätt utformade skulle åtgärderna säkert ha effekt, men alla reformer som minskar på utbildningens bredd är problematiska.
Jag frågade nyligen en person som arbetat i samma församling i över 20 år vilka perioder hade varit de bästa respektive sämsta. Svaret kom direkt: bäst var det under de korta perioder när alla tjänster varit besatta. Alla andra problem – konflikter, utbrändhet, missnöje – följde ur detta, menade hon.
Tyvärr blir perioderna med vakanta tjänster i Svenska kyrkan allt fler och längre. Bristen på goda medarbetare gäller alla profilyrkena, men orsakerna måste diskuteras var för sig. Jag vill kommentera två av de åtgärder som 11 kyrkoherdar (KT 26/2) nämner angående präster: snabbspår till prästtjänst för akademiker och undantag från kravet att studera klassiska språk.
I Finland finns dessa möjligheter och erfarenheterna bekräftar både argumenten för och emot.
De som gått denna studieväg har rätt ytliga kunskaper i de ämnen inom teologin som man inte gör till sitt huvudämne. Och det går inte att förneka att det i många fall märks.
Samtidigt ska sägas att de tidigare studier och yrkeserfarenhet som dessa präster har i många fall är värdefull. Om exempelvis en jurist eller ekonom fördjupar sig i teologi uppstår ett helt unikt kunnande: teologiskt medveten ekonomi och juridik. Vissa andra typer av bakgrund kanske inte har samma självklara värde.
Men det finns viktiga skillnader mellan det finska och det svenska systemet. I Finland är kontakten mellan kyrkan och studenten närmast obefintlig under studietiden. Det finns ingen antagningsprocess, inga kyrkliga studiedagar, inga obligatoriska retreater. Den svenska modellen är komplicerad men har fördelen att en individuell prövning och individuella vägar till prästkompetens är möjliga. Att kunna kräva kompletterande studier och församlingsaktivitet efter individuell prövning är avgörande för att detta system inte ska skapa ett b-lag av präster.
När det gäller de klassiska språken är dilemmat välbekant. Det går tveklöst att bli en bra präst utan att ens kunna tyda de grekiska bokstäverna. Men i denna fråga kan kyrkan inte utgå från individens behov. Kanske tio procent av teologistudenterna gör någonsin bruk av sina kunskaper i klassiska språk. Men en promille upptäcker att klassiska språk är deras livskall. Och utan dessa har vi ingen som kan göra nästa bibelöversättning. För att få dessa experter behöver ett helt ekosystem kring dessa ämnen upprätthållas.
Men det finns en annan sida av dessa studier som sällan lyfts fram. Att studera teologi innebär att man, för att förstå sitt veckoschema, måste skapa något slags rationalitet som förklarar hur kunskap i hebreisk grammatik är värdefull när man ska döpa ett barn. Den teologiska utbildningen är bred och mycket av det verkliga lärandet sker när studenten lär sig se kopplingarna mellan de olika delarna. Viktigare än religionsfilosofi, kyrkohistoria, systematisk teologi och religionspsykologi var för sig är den färdighet som uppstår när man försöker få ihop allt detta. Den förmågan är avgörande för en god präst. Alla reformer som minskar på denna bredd är problematiska.
Med det sagt – när det gäller klassiska språk vore det enklaste kanske att sätta en åldersgräns för kravet vid 40 år.
Dessa åtgärder skulle tveklöst minska prästbristen, men knappast där den är som svårast. De som blir präster i vuxen ålder tenderar att vara rotade där de bor.
Frågan om hur Svenska kyrkan ska gestalta sin närvaro i landsbygd och glesbygd är större och svårare, och kräver en mer principiell diskussion.
Patrik Hagman
teolog och författare
LÄGG TILL NY KOMMENTAR