Ett oväntat uppdrag blev vägen in i kyrkan

Lotta Kjerrman växte upp strax utanför västgötska Vårgårda och var en av fotbollstjejerna i skolan där många annars var aktiva i kyrkan. Men det var totalt främmande för Lotta, vars föräldrar i det närmaste var ateister. 

– Man brukar ju säga att Guds vägar är outgrundliga och det stämmer verkligen på mig! Min väg in i kyrkan är allt annat än vanlig, säger Lotta.

Som småbarnsförälder fick Lotta hämta och lämna dottern vid olika aktiviteter, bland annat Svenska kyrkans barnverksamhet. En kväll 2006 ringde tele­fonen. Det var en förtroendevald i Vårgårda pastorat som undrade om Lotta kunde tänka sig att vara med i kyrkorådet. Det var dags för kyrkoval och föräldrar till barn i verksamheterna kontaktades.

– Jag visste inte vem han var, så jag var lite misstänksam först. Och ska jag vara helt ärlig lät det inte speciellt lockande. Men jag har svårt att säga nej… 

Varenda cell i kroppen reagerade

I dag arbetar Lotta i kyrkan och har dessutom kvar sitt ideella engagemang. Hon drivs av att sprida kyrkans budskap. Därför är det lätt att bli lite förvånad över hennes första reaktion i mötet med kyrkan: 

– Jag öppnade dörren till Kyrkans hus och kände – jag är på fel plats! Jag var 32 år och fick känslan av att jag kommit till en pensionärsförening: Personer runt ett ovalt bord och en ordförande med klubba i handen. Varenda cell i kroppen sa att jag inte ville vara en del av detta.

– Ändå hörde jag mig själv säga att jag absolut kunde tänka mig att komma till nästa möte. Fast jag inte ville. Men när jag satte mig i bilen fylldes jag av en känsla, som om jag var på rätt plats, även om jag själv inte visste om det än. 

Nytänkande och kulturkrockar

Nu i efterhand tänker hon att den där känslan inom henne var ett tilltal från Gud. 

– Efter mitt inträde i kyrkans värld fick jag ägna mycket tid åt att säga ”nej’ till alla kompisar som undrade om jag gått och blivit religiös. De frågade vad jag hade i kyrkan att göra och jag svarade att jag helt enkelt inte visste! 

Det blev en fyraårig mandatperiod med mycket nybörjarenergi. Lottas utifrånperspektiv ledde både till nytänkande och kulturkrockar. Sedan tänkte hon sluta; tyckte att hon kunde för lite om teologi, tro och kyrkans verksamhet. Men ledamöterna i kyrko­rådet (som sedan blev ett församlingsråd) berömde henne: Hon tillförde mycket trots sin ”okyrkliga” bakgrund.

– Så jag ställde upp i kyrkovalet igen och blev vald till ordförande i församlingsrådet. Det första jag gjorde var att avskaffa ordförande­klubban, säger Lotta.

– Då kände jag att jag faktiskt var på rätt plats. Det blev riktigt kul och lite modernare stuk på mötena. Men nya frågor väcktes inom mig. Hur kunde jag vara en del av kyrkans arbete utan att ha tagit ställning till var jag stod i förhållande till Gud, Jesus och min egen tro? Var hade jag mitt hjärta? 

Gud blev relevant

Efter den mandatperioden släppte hon merparten av förtroendeuppdragen. I stället för att vara med och bestämma om verksamheter, började hon delta i dem. Först kör, sedan i sammanhang där hon fick möjlighet att prata tro och liv med andra.

– Jag föredrog samtalsgrupper framför gudstjänster. Sakta men säkert började jag komma dit där jag är i dag. Gud blev relevant i mitt liv.

Och Lotta har inte glömt varifrån hon kommer. Hon tänker lite extra på hur Svenska kyrkan ska kunna nå de där andra som är som hon. 

– De som inte har fått möjlighet att upptäcka kyrkans fina gemenskap och viktiga arbete. Tänk så fruktansvärt svår jag var att nå för kyrkan! Tillsammans behöver vi, ideella, förtroendevalda och anställda, hjälpas åt att tänka om för att nå fler som jag.

– Själv har jag landat. Jag är inte längre ifrågasättande av Gud. I stället får jag varje dag vara med och sprida budskapet om Guds ovillkorliga kärlek till världen, om hopp och värme – i en värld som behöver det mer än någonsin. Det är underbart.