Tänk dig att Josef Fritzl då och då sökte upp en präst och plågade honom med nya vämjeliga detaljer om dottern som han höll som sexslav i källaren. Tänk dig också att prästen hade absolut tystnadsplikt och inte kunde anmäla Fritzl till polisen. Tystnadsplikten skulle alltså fungera som munkavle och rep på kyrkans tjänare.
På vilket sätt hade detta problem kunnat undvikas om man tog bort den absoluta tystnadsplikten? Svaret är på inget sätt. För om tystnadsplikten inte hade funnits skulle prästen visserligen kunna göra en polisanmälan. Men utan tystnadsplikt hade prästen inte heller fått veta något. Alltså ingen anmälan, ingen hjälp för den inlåsta dottern.

Visst, prästers tystnadsplikt kan bli utnyttjad. Människor som gjort saker de borde skämmas över kan sitta i samtalsrummet och skryta om det. Kanske till och med känna en falsk lättnad över att ha erkänt brott de tänker fortsätta med.
Men om prästerna inte hade absolut tystnadsplikt kunde de ändå bli utnyttjade. Då kan människor gråta en skvätt, dra en vals och försöka manipulera prästen till att vittna till deras fördel.

De här exemplen är extrema. De flesta präster hamnar sällan eller aldrig i sådana utnyttjandesituationer. De visar ändå på principen: När det gäller tystnadsplikt finns ingen optimal lösning. Att få veta saker man hade behövt men inte får föra vidare är en olycklig bieffekt av förtroendet i själavården. Men utan absolut tystnadsplikt skulle mängder av svåra och känsliga samtal aldrig bli av, och det är värre.
Remissrundan för utredningen Ett skyddat rum har följts av en livlig debatt. Den har visat på både ett starkt engagemang för brottsoffren och ett stort – om än inte totalt – stöd för den absoluta tystnadsplikten. Några har tyckt att det är obibliskt med tystnadsplikt. Men präster och skriftlärda hör inte direkt till Bibelns hjältar, och det hindrar inte att de gör en bra insats i dagens kyrka.

Även tystnadsplikten har en viktig funktion. Det behövs någon som människor kan gå till och lita på att inget de säger lämnar rummet. Inte minst i kriminalvården, som efterfrågar prästers tjänster tack vare att deras tystnadsplikt är absolut. Annars skulle kyrkans verksamhet i häkten och fängelser sannolikt läggas ner. Och många ångestridna, skuldtyngda människor skulle berövas befrielsen att få berätta.
Prästen är där för att lyssna, inte för att döma. Men prästen är ingen soptunna. Han eller hon har ett ansvar att agera inom samtalets ramar. Vissa människor berättar om våldtäkt och misshandel för prästen och ingen annan, därför att de vet att tystnadsplikten skyddar dem från straff. Men prästen har ändå fått något att jobba med. Det finns en öppning till att handlingen prövas och får konsekvenser. Konfidenten kan utvecklas från självcentrerad ångest till att orka ta sitt ansvar.

Prästernas absoluta tystnadsplikt är välkänd, inarbetad och respekterad. Det finns många andra man kan vända sig till, även inom kyrkan, om man vill lätta sitt hjärta och dessutom få hjälp med att göra en anmälan. Därför gör kyrkan klokt i att slå vakt om tystnadsplikten så som den formuleras i utredningen.

Brita Häll

Rekyl: Fullständig bikt kräver gottgörelse

KT:s tentativa argumentering om den förfärlige mannen i Österrike är både dålig och bra.
Det som är bra är att prästen har absolut tystnadsplikt. Det kommer att vara kristenhetens karaktäristika för själavård och bikt oavsett vad nationers lagstiftning kommer att ha för åsikter. Det hör till kyrkans esse.

Men en person, i den i ledarens nämnda situation, skulle i rejäl själavård aldrig få förlåtelse, med mindre han bättrar sig och löste de sina från den fruktansvärda livssituation som han ådragit dem.
Biktinstitutionen  innebär inte bara bekännelse och avlösning utan också gottgörelse – satisfactio operis – heter det på latin.
Ingen kan bekänna sina synder och samtidigt behålla när-stående i en nedgrävd källare och tro att synderna är förlåtna. En gottgörelse – här konkret en frigörelse av de i konkret mening våldförna – hör till biktens fjärde steg.

Just nu är det 25 år sedan mordet på Olof Palme. Om mördaren – som enligt GW Persson lever – trädde fram, skulle han av Jesus Kristus bli totalt förlåten. Men det jordiska straffet hör till botgörelsen. Det juridiska jordiska straffet har Kristi kyrka inget att invända emot.

Kyrkans bikt är fundamental men också ganska handfast. Den gäller inför Gud. Alltid.
Där finns den stora barmhärtigheten verkad av Kristi försoning. Men där finns också – där det är möjligt – ansvaret att ta det jordiska straffet och göra rätt för sig.

Bo Brander