Hugos ärende är inte avslutat

Prästen Christer Hugo har till sist sagt farväl till Gud – och därmed sitt ämbete som präst i Svenska kyrkan. Det hela började med en artikel i tidskriften Sans där han redogör för sina skäl för att efter 25 år lämna tron på Bibelns Gud bakom sig: 

(1) Teodicéproblemet, det vill säga ondskans problem, 

(2) bilden av Gud som en ”tyrannisk, narcissistisk, ja till och med psykopatisk härskare”, och 

(3) Bibelns texter som ”historiskt tillförlitliga har visat sig vara ohållbart.”

Nu är dessa frågor inte nya – och vissa inte heller unika för kristen tro. Även ateister behöver hantera ondskans problem, eller godhetens problem i en värld som saknar mening, eller objektiv moral, som CS Lewis har pekat på. Och att Bibeln innehåller våldsamma inslag kräver av läsaren att gå i närkamp med texternas genre, kontext och syfte – liksom den i Bibeln helt avgörande (och ytterst sett mycket hoppingivande) bilden av Gud som domare.

Något liknande gäller för texternas historiska tillförlitlighet. Här skiljer sig modern forskning markant från det avfärdande av exempelvis Jesu under som kännetecknade tidigare ärkebiskop KG Hammar. Richard Bauckhams bok Jesus and the Eyewitnesses (2008) har varit banbrytande i att den visat att evangelierna bygger på ögonvittnesskildringar då de även har hög kännedom om samtida judiskt liv. Bland annat hur evangelierna använder personnamn, både hur de mer vanliga namnen är försedda med identifikationsmarkörer (Simon Petrus, seloten, från Kyrene osv) och matchar frekvensen i andra historiska källor. Frågan bör därför snarare vara: varför denna filosofiska och teologiska reflektion tycks saknas, och det på flera håll?

Att Hugos text därför anmäldes till domkapitlet, Svenska kyrkans tillsynsorgan som bl.a. granskar hur präster och diakoner utövar sina uppdrag och efterlever sina vigningslöften, torde inte vara någon överraskning. I Svenska kyrkans vigningslöften ingår trots allt att ”stå fasta i kyrkans tro, rent och klart förkunna Guds ord”. Det handlar också om förtroende: söker någon sig till en präst förväntar man sig att denne tror på Gud, inte avfärdar hans existens. Att Hugo ”vägrar vara präst om det krävs att jag ska tro på Bibelns Gud”, som han uttrycker det i DN, skaver rejält mot vigningslöftena.

Liknande förväntan för vilka övertygelser man behöver hålla sig till finns i andra idéburna verksamheter. En riksdagsledamot för säg Miljöpartiet som förnekar klimatkrisen eller en Sverigedemokrat som inte vill se en stram migration går trots allt långt utanför den vedertagna ortodoxin.

Nu hann dock domkapitlet inte komma med sitt utlåtande innan Hugo avsade sig själv prästämbetet. Är frågan då avslutad? Knappast. Detta är nämligen inte ett isolerat fall. Det är snarare ett tecken på att Svenska kyrkan på en del håll undergräver sig själv.

Det är illustrativt att det var den mycket uppmärksammade episkopale biskopen John Shelby Spong (1931–2021) som inspirerade Christer Hugo till en ”kreativ tolkning av Bibeln” och öppnade vägen till att i slutändan bli ateist. Enligt Spong, som nota bene, bjöds in regelbundet av Svenska kyrkan i början av 2000-talet och hyllades, var tron på jungfrufödseln, Jesu fysiska uppståndelse och Gud som skapare omöjliga. Att Jesus dog för våra synder var att beteckna som “barbariskt”.

Spongs budskap som han bland annat framförde på Harvard och med udden riktad mot ”konservativa väckelsegrupper”, var att kristendomen måste moderniseras – eller dö ut: ”De kommer att försvinna på grund av sin irrelevans. Jag är på den vinnande sidan.” I verkligheten störtdök hans eget liberala stift i Newark under hans tid som biskop. Detsamma verkar gälla för ganska många liberala kyrkor i Nordamerika och Europa. Om något råd ska ges till Svenska kyrkan i detta läge är det därför att slå fast om sin egen USP, som rimligen måste vara just att tro på Bibelns Gud. De kyrkor som väljer en annan väg förlorar snabbt både i trovärdighet och antalet kyrkobesök.

Jacob Rudenstrand, biträdande generalsekreterare Svenska evangeliska allians