Svenska kyrkan riskerar att amputera sig själv

År 2009 beslutade kyrkomötet om kyrklig vigsel för samkönade par. Frimodig kyrka röstade emot eftersom vi, liksom en stor majoritet av världens kristna, inte anser att kyrkan har mandat att välsigna någon annan samlevnadsform än ett äktenskap mellan en man och en kvinna.

Inför beslutet sa kyrkostyrelsen att ”Det råder enighet inom kyrkostyrelsen i frågan om att ingen präst mot sin personliga övertygelse om vad som är rätt ska tvingas viga par av samma kön. Detta följer av att Svenska kyrkan bejakar att det inom kyrkan kan rymmas olika syn på äktenskapet. Frågan om hur man ser på vigsel med par av samma kön ska inte heller ha betydelse vid exempelvis prövning av prästkandidat eller anställning av präst, musiker, kyrkvaktmästare eller annan personal i kyrkans tjänst.”

Beslutet innebär alltså att Svenska kyrkan har två äktenskapssyner, inte (som det ofta låter) en enda syn med viss tolerans för att några tycker annorlunda.

För att inget samkönat par ska bli nekat kyrklig vigsel beslöts att kyrkan alltid ska se till att det finns en präst som ställer upp. Samtidigt beslöt man att bevara den enskilda prästens samvetsfrihet och rätt att säga nej. Detta har i praktiken fungerat för alla parter: inget samkönat par har diskriminerats genom att vägras kyrklig vigsel och ingen präst har tvingats handla mot sitt samvete.

Nu vill Jesper Eneroth (S) i en motion till årets kyrkomöte att beslutet från 2009 ska rivas upp så att församlingar ska få rätt att vägra anställa en präst som för sitt samvete inte kan viga samkönade par, tvärs emot kyrkomötets beslut att frågan inte ska ”ha betydelse…vid anställning av präst”. Utskottet som behandlat frågan föreslår att kyrkomötet ska bifalla motionen.

Utskottet menar att ”förslaget kan bidra till att fler känner sig fullt ut välkomna i sin församling och att det kan säkerställa likabehandling”. Men talet om likabehandling är falskt: både samkönade och tvåkönade par kan idag få kyrklig vigsel, på samma villkor. Och argumentet om välkomnande tycks utgå från att man känner sig mindre välkommen om man vet att det i församlingen finns människor som ser annorlunda på äktenskapet än vad man själv gör. Men då är vi inne på en farlig väg där kyrkan blir en åsiktsgemenskap där grunden är att vi tycker lika i frågor om livsstil och etik, inte en trosgemenskap där det som förenar är vår tro på Jesus.

Det är inte första gången som Jesper Eneroth motionerar om att inskränka utrymmet för dem som har en annan syn på äktenskapet än han själv. Intrycket man får är att han helst skulle vilja förbjuda den klassiska äktenskapssynen i Svenska kyrkan. Men den synen är så väl förankrad i både Bibeln och bekännelseskrifterna att det inte är realistiskt att rakt av förbjuda den. I stället tar Eneroth till administrativa medel för att mota bort de oönskade.

Om motionen går igenom sänder det en stark signal till alla de medlemmar som hör hemma i någon av kyrkans väckelsetraditioner, en signal om att ”vi vill helst inte ha er i vår kyrka”. Det handlar om till exempel den laestadianska rörelsen i norr. Där är Svenska kyrkan mitt i en försoningsprocess gentemot samer, tornedalingar, kväner och lantalaiset. Med tanke på hur stark den laestadianska rörelsen är i dessa grupper riskerar försoningsprocessen att komma av sig om kyrkomötet samtidigt säger att man egentligen inte vill ha dem i kyrkan. Andra grupper vilkas ställning i kyrkan skulle hotas är EFS och ELM samt gammalkyrkligheten och högkyrkligheten med sina organisationer. Många är också de präster och präststuderande som skulle börja fundera över om de har någon framtid i Svenska kyrkan eller om det är lika bra att ge upp och göra något annat.

Förslaget säger visserligen inte att alla församlingar vid prästrekrytering måste kräva att prästen är beredd att viga samkönade par, endast att församlingarna ska ha möjlighet att göra det. Men Jespers partikamrater runt om i landet, och många med dem, kommer inom några år att göra det till en regel snarare än ett undantag – ingen bör inbilla sig något annat!

Om motionen går igenom krymper alltså utrymmet för det som ibland kallas ”Svenska kyrkans ursprungsbefolkning”. Därmed riskerar kyrkan att förlora många enskilda medlemmars förtroende och engagemang, förvärra prästbristen, och helt enkelt ”amputera” delar av det som vi i högtidliga sammanhang kallar Kristi kropp. Ett värre självskadebeteende är svårt att tänka sig.

Vår uppmaning till kyrkomötet är därför: Rösta nej till motion nr 113!

Torkel Lindahl, vice ordförande Frimodig kyrka