Stiften kan inte omplacera präster

Hans-Olof Andrén, kyrkomötesledamot (Posk)
Arkivbild. Foto: Hans Runesson

Huvudlinjen sedan medeltiden har varit att församlingarna haft ett avgörande inflytande vid val av präst.

Låt prästerna bli anställda av stiften! Så har det låtit i flera ledare och debattartiklar i Kyrkans Tidning under de senaste åren.

Vilka problem som ska lösas med denna förändring kan variera, det har bland annat nämnts försvagning av den dubbla ansvarslinjen, obstruerande kyrkoråd, och för många ”utköp” vid konflikter. ”Domkapitlen köper inte ut någon” skriver Jonas Eek i KTs ledare den 14 maj i år.

Vid en konflikt där en församlingspräst är inblandad lyckas inte alltid arbetsgivaren, det vill säga pastoratet eller den självständiga församlingen, reda upp situationen på ett bra sätt. Med stiftet som arbetsgivare för prästerna kommer problemen lättare kunna lösas, påstås det. Stiftet skulle ju till exempel kunna omplacera en präst med samarbetsproblem till en annan församling i stiftet. Jag anser att detta är en missuppfattning.

Fram till år 2000 hade ju domkapitlen arbetsgivaransvaret för församlingsprästerna, medan pastoraten tillsatte tjänsterna (utom var tredje gång en kyrkoherdetjänst var ledig, då tillsatte domkapitlet) och betalade lönerna.

Det kunde kanske då vara intressant att reflektera över hur väl domkapitlen förmådde hantera konflikter på den tiden. Jag var domkapitelsledamot under 1990-talet och försöker erinra mig hur vi lyckades. Och svaret är nog: Inte särskilt väl.

Till att börja med var alla kyrkoherdar och många komministrar på den tiden anställda med regeringsfullmakt, vilket innebar att uppsägning inte var möjlig annat än vid grövre brottslighet och psykisk sjukdom. Om prästen inte ville avsluta sin tjänst gick det alltså inte att ”köpa ut” (att säga upp utan saklig grund och betala skadestånd). I några fall lyckades domkapitlet ändå övertala prästen att sluta mot ett vederlag, som förstås pastoratet då fick betala. Men många ville behålla sina fullmaktstjänster trots konflikten.

Och nog vill vi väl att församlingar/pastorat ska få tillsätta sina prästtjänster själva, hellre än att bli tilldelade präster av stiftet?

Att omplacera var mycket besvärligt. Eftersom domkapitlet inte hade några extra pengar och därför inte kunde inrätta extra tjänster, måste det finnas en vakant tjänst hos ett pastorat som kunde tänka sig att ta emot en präst som behövde flyttas.

För ett kortare vikariat kunde det kanske gå ibland, men pastoratet tillsatte sällan en sådan präst permanent på en tjänst om det fanns fler sökande till tjänsten. Domkapitlet kunde oftast inte heller ge en sådan präst förord till tjänsten. Någon gång kunde prästbristen i ett glesbygdspastorat göra att man föredrog en ”problematisk” präst framför ingen präst alls. Men i de flesta fall var det mycket svårt att genomföra ”omplaceringar”.

Ofta löstes – eller åtminstone flyttade – problemet genom att berörd präst på egen hand lyckades få en ny tjänst någonstans, kanske i ett annat stift, i utlandstjänst eller vid ett stiftskansli. Ibland avlöpte det hela väl, prästen fungerade utmärkt i de nya uppgifterna. Men alla ville inte flytta, och då fanns det tyvärr inget att göra. Församlingslivet förtvinade, och pastoratet fick vackert vänta på pensioneringen.

Jag erinrar mig ett särskilt besvärligt fall där också kyrkofullmäktige upphörde att fungera eftersom nästan ingen ville ställa upp som förtroendevald i pastoratet.

Jag kan försäkra Jonas Eek, att om ”utköp” då hade varit möjligt, hade domkapitlet tveklöst använt sig av den möjligheten. Men det gick alltså vanligen inte.

I vår kyrka har ända sedan medeltiden huvudlinjen varit att församlingarna haft ett avgörande inflytande vid val av präst. Om vi vill ha kvar dagens ordning att församlingar och pastorat tillsätter sina prästtjänster, kan jag inte förstå hur en överflyttning av arbetsgivarskapet till stiften skulle kunna underlätta ”omplaceringar”.

Och nog vill vi väl att församlingar/pastorat ska få tillsätta sina prästtjänster själva, hellre än att bli tilldelade präster av stiftet?

Hans-Olof Andrén
kyrkomötesledamot (Posk)

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Taggar:

Präst