Människor har i alla tider behövt sin tro för att stå ut med livets påfrestningar och finna sin plats i tillvaron. Om inte annat har man låtit kyrkan begrava sina döda. Men numera flyr man från kyrkan och låter inte längre döpa sina barn.
Är det verkligen så att ni är helt omedvetna om hur Svenska kyrkan framstår i folks ögon?
Organisationen framstår som förljugen med sin pretentiösa svada av ideal och honnörsord mot bakgrunden av ständiga intriger, utköp och arbetsmiljöärenden.
Religionen framstår som tvingande med sina påbud om kön, sexualitet, islam, flyktingar och internationell solidaritet. Istället för inre frid i nuet och förtröstan på framtiden, erbjuder nu kyrkan oss att tro på könsdiskriminering, klimatångest och rasism.
När man frågar om orsaker till utträde ur kyrkan får man svaret: "jag tror inte på Gud" och med det låter sig kyrkan gärna nöja. Men det räcker inte alls som förklaring. I långa tider har svenskar varit medlemmar i kyrkan, utan att tro på den Gud som kyrkan predikar om, därför att det är förfädernas kyrka som stakar ut livet även för mig, kyrkobyggnaderna är vackra och kyrkomusiken är förlösande för själen. Man går ur kyrkan helt enkelt därför att man inte vill vara med. Därför att religionen blivit motbjudande och man ekonomiskt inte vill stötta en självgod välgörenhetsorganisation bland andra.
Bokstavstroendet är inte längre trovärdigt. Därmed är Svenska kyrkan inte heller trovärdig, inte ens i sina egna ögon. Därför skapar man sig de avgudar vi nu erbjuds istället, såsom jämställdhet, HBTQ, miljö, hållbar utveckling, klimat, global rättvisa, antirasism etc. Idealen är världsliga, inte andliga.
Kyrkan ska inte lägga sig i vad vi tycker i världsliga frågor, inte tvinga oss att dyrka dessa avgudar, inte inskränka våra demokratiska fri- och rättigheter, inte tafsa på våra själar i syfte att påverka våra åsikter.
Alla vet att vi går mot undergången men förnekelsen är helt total. Man vet att man följer sina ideal och att de egna idealen är oantastliga, världsbäst och gudomliga. Idealen uttrycker Guds vilja, kantänka. Man tröstar sig med att Svenska kyrkan nu ska bli en liten konfessionell kyrka med något enstaka tiotals procent av befolkningen som medlemmar. Så är det i många andra länder och så måste det vara. Att man därmed förmenar svenska folket religionen som en andlig dimension, som sammanhållande kraft och som vägvisare genom livets skiften verkar inte bekymra inte Svenska kyrkans ledning.
Det som Svenska kyrkan måste göra nu är att ta fram en fungerande undergångsvision. Denna undergångsvision måste dels planera i vilken ordning olika verksamheter ska avvecklas och dels planera för hur någonting nytt ska kunna komma efter. Jag föreställer mig att Svenska kyrkan inte kan omvandlas i sig utan att den måste diversifiera i flera nya kyrkor. Dessa nya kyrkor ska då vara separat finansierade via kyrkoskattens uppdelning i proportion till antalet medlemmar. Svenska staten skulle fortsatt förvalta kyrkobyggnaderna och det kristna kulturarvet med hjälp av statlig skatt.
Detta är bara en tänkbar möjlighet, jag tror inte att jag vet.
Sven Björnsson,
Lund
LÄGG TILL NY KOMMENTAR