Kristi kyrka och den judiska staten

Att beskriva relationen mellan kristendomen och judendomen som komplicerad vore en underdrift. Och inom kyrkan har inställningen till judarna varit mycket skiftande. Kyrkofäder som Johannes av Korset och andra skapade myten om judarna som gudsmördare, vilket ursäktade pogromer, massakrer och inkvisitionen, där hundratusentals judar mördades. Och som lutheraner bör vi inte släta över Martin Luthers antisemitisk skrift Om judarna och deras lögner, som till och med citerades som försvar av nazistiska krigsförbrytare i Nürnberg, och utan vilken den jordmån troligen inte funnits i den tyska folksjälen som gjorde Förintelsen möjlig.

Den obibliska ersättningsteologin lärde i stort sett att Gud var färdig med det judiska folket och att kyrkan är det nya Israel. Man tillräknade sig alla löften och välsignelser som uttalats i Guds ord om Israels folk. Domsorden och straffen fick judarna behålla. Hela tiden fanns inom kyrkan de som hetsade mot judar och bland annat skapade blodsmyter om hur dessa förgiftade brunnar och använde blod från kristna barn i sitt påskbröd. Visst fanns de som manade till besinning och stod upp för judarna, men dessvärre var de senare oftast i minoritet.

Efter andra världskriget var framför allt västvärlden chockad över vad den urgamla antisemitismen hade lett fram till. Några besinnade sig och insåg att om den judiska staten blivit verklighet, säg 1938 och inte 1948, hade Förintelsen aldrig kunnat äga rum. Antisemitism var nu inte längre salongsfähigt i västvärlden. Det innebar inte att den utrotades. Den återkom snart i ny klädnad, nu kallad antisionism. Hatet och fientligheten riktades nu inte uttryckligen mot judarna som folk, utan mot den judiska staten. Israel som världens jude blev ett begrepp.

Från kyrkans sida var hållningen återigen mycket skiftande. Många stod upp för judarnas självklara rätt till ett eget hemland. Men det fanns också de inom kyrkan som hade ett patologiskt hat mot den judiska staten, vilket tog sig uttryck i att man vid varje lägligt tillfälle beljög och angrep staten Israel. Åter andra kunde känna sympati för de lidande, förföljda judarna, men så snart de så att säga klev ner från korset och försvarade sina liv för första gången på 2 000 år kunde man inte riktigt acceptera detta. Man förväntade sig att den återuppståndna judiska staten skulle vända andra kinden till mot dem som ville förgöra den, detta trots att inga kristna länder skulle göra detsamma. Man innehade försoningens ämbete men intog en moraliskt överlägsen och magistral attityd och läxade gärna upp den judiska staten.

Det är inte vår mening att kyrkan ska favorisera Israel i varje läge. Men inte minst med tanke på kyrkans arv och historia visavis det judiska folket, måste det vara ett sanningskrav och ett trovärdighetskrav att man behandlar den judiska staten rättsinnigt och rättvist. Martin Luther King gjorde rent hus med uppfattningen att man kunde vara antisionist och kristen: ”När folk kritiserar sionism, menar de judar. Det är antisemitism man ger uttryck för.”

Vi som kandidater till kyrkomötet för Borgerlig Kristen Samverkan (Bks), kommer att stå upp för att Kristi kyrka inte blir en tummelplats för politisk aktivism, ständigt med udden riktad mot den judiska staten. En sådan kyrka har mist all trovärdighet som aktör för fred och samförstånd. Vi står upp för en kyrka som välsignar både judar och araber, både den judiska staten och dess arabiska grannar. Endast en sådan kyrka kan ha en försoningens roll i den komplicerade konflikten i Mellanöstern.

Bengt-Ove Andersson och Stefan Sturesson, kandidater för Borgerlig kristen samverkan i Västerås Stift