Svenska kyrkan osynliggör de nationella minoriteterna

Efter den glittriga, pampiga och stormaktsliknande avskedspredikan och stavnedläggningen av emerita ärkebiskop Antje Jackelén i 1200-tals domkyrka i Uppsala har en livlig diskussion  väckts i sociala medier.

Tillställningen internationellt storstilad och fick åtminstone mig att föras tillbaka till stormaktstiden då Sveriges nationella minoriteter var lika osynliga som nu inom Svenska kyrkan. Vi dög bara till rasforskning bland makthavarna. Det är nog inget sammanträffande att även rasbiologiska institutet låg/ligger i Uppsala.

Av Svenska kyrkans fyra nationella minoriteter var endast samerna representerade i högmässan. Vi övriga nämndes inte ens. Försoningsprocessen gällande omänskligheten borde gälla oss alla fyra. Alla de nationella minoriteterna inom Svenska kyrkan har fått uppleva kränkningar, fått sina nära och kära skallmätta och förnedrade med kyrkans samtycke. Alla har vi förnedrande bilder och fotografier av våra släktingar bevarade i Uppsala arkiv med påståenden att vi är av lägrestående ras och därmed har makten, staten och kyrkan rätt att bedriva rasforskning på oss.

Vi för en kamp mot Karolinska Institutet om mänskliga kvarlevor, som fortfarande inte har lämnats tillbaka till Finland, där Gustaf Retzius rövade dem ur sina gravar. Finland var inte en del av Sverige på den tiden utan storfurstendöme under Ryssland. G. Retzius med sitt sällskap var utomlands på rövartåg med skallmätningsapparater och spadar som främsta verktyg. Och trots KI:s påståenden gällde gravfriden även då. Svenska kyrkan har inte tagit ställning i frågan. Även där är vi osynliga.

Jag trodde att den svenska kyrkan skulle ha utvecklats och förändrats, men erfarenheterna från olika delar av Sverige bekräftar att vi fortfarande är osynliga. Jag förväntade mig inte någon ursäkt för oss övriga tre nationella minoriteter, men att åtminstone bli omnämnd i högmässan hade fått mig att känna att även jag har en plats i Svenska kyrkan.

Min spontana impuls var att gå ur kyrkan och att få mina nära och kära att också göra det.

Men en vän, som själv arbetar inom Svenska kyrkan, sträckte ut en hand. Hen sade sig förstå hur jag och andra känner och att det är viktigt att tala om det för Svenska kyrkan, som bordeha hand om, förutom samer, även sverigefinnar, romer och tornedalingar.

Vår önskan är att lyfta oss, vårt språk och vår kultur i stället för att sänka oss överallt i landet, som om vi inte fanns.

Min och andras undran är: Kommer ärkebiskop Martin Modéus att axla traditionen av osynliggörande, eller kan vi hoppas på förändring i framtiden?

Sirpa Humalisto

Sverigefinne och minoritetsaktivist samt lärare i finska inom folkbildningen och än så länge medlem i Svenska kyrkan