Vad menar du, Wisti?

Jag läser en intressant intervju med Kent Wisti i Dagen under rubriken: Kyrkan borde släppa sargen och glatt dö ut som organisation. Jag tillhör dom många som gillar Wistis satirteckningar och i intervjun belyser han också den existentiella humorn på ett givande sätt. Det framgår att Wisti inte vill avsluta sina år i Svenska kyrkans tjänst som kanslipräst (tror inte någon uppfattar honom så) utan som sjukhuspräst. Någon församlingsbyggare vill han inte kalla sig. Det enskilda mötet är det intressanta för Wisti. Jag har själv arbetat som sjukhuspräst så jag förstår honom till fullo. Det är oerhört viktigt att vi säkerställer att resurser fördelas till själavård på sjukhus, fängelser mm. Ett roligt inslag i intervjun är när Wisti beskrivs som de flesta präster är: svär, snusar och är vänster. Så kommer vi till intervjun då det säger stopp för mig: 

Wisti hävdar: I Svenska kyrkan i dag lever vi i dödsångest i och med medlemstappet. Och jag tänker, släpp det! Vi kommer aldrig kunna förändra det; det är så stora idémässiga rörelser i gång i världen som vi inte rår på.  Så jag tycker att vi borde släppa sargen och långsamt – och med glädje – dö ut som organisation.

Jag förstår inte. Känner mig pinsamt nog lite provocerad. 

På frågan om vad ska kyrkan göra i väntan på döden svarar Wisti: Blomma!

Är det en teologisk utsaga i bemärkelsen att allt på jorden är ändligt och att vi väntar på ny himmel och jord? Det tror jag inte Wisti syftar på. 

Om nu Wisti menar allvar med sina ord och inte hemfaller åt satir (vilket jag inte tror) så är det svårt att uppfatta ett tidsperspektiv i kyrkans förestående död.  Eller kan det vara så att Wisti menar allvar med orden? Det är svårt att uppfatta tidsperspektivet. Handlar det om 20, 40, 80 eller 100 år? Medan kyrkan dör är den pastorala strategin att blomma men ändå med glädje låta organisationen Svenska kyrkan dö ut. 

Det finns många frågor att ställa här. Hur ska till exempel en ung präststuderande förhålla sig till denna dystra framtidsutsikt när man önskar få en anställning med möjligheter att få utvecklas och rentav få arbeta i till exempel en sjukhuskyrka? Både jag och Wisti lär ha gått i pension innan organisationen drar sin sista suck, så vi kanske klarar oss. Men vem tackar ja till en framtida och kanske livslång anställning i ett företag som länge gått i underskott men den käcka VD säger att det nog kommer att vända? Förmodligen ingen. 

Till saken hör att jag inte heller känner mig igen i beskrivningen att vi lever med dödsångest. 

Jag vet inte hur situationen är inom Lunds stift men det som vi många kyrkoherdar brottas med är rekrytering av medarbetare till tjänst för organisationen Svenska kyrkan. Att vi tappar procentuellt i hela samhället är inte konstig med tanke på utvecklingen över tid mot ett mer mångkulturellt och mångreligiöst samhälle. Det känns dock snävt om man lämnar Svenska kyrkan bara för att man själv inte tror på Gud och tråkigt om man är missnöjd med allt det viktiga och fina arbete som utförs. 

Det är förstås viktigt med konstruktiv kyrkokritik. Där är jag och Wisti överens. Jag vill inte debattera med dig, Wisti utan först försöka förstå vad du menar och samtala med dig om det som behöver förändras inom Svenska kyrkan. Vad behöver vi låta dö ut? Vilka prioriteringar behöver göras? Vad är viktigt? Hur ska kyrkans blomstra? Eller ännu viktigare: Hur ska evangeliet beröra människors livssituation idag?

Själv tillhör jag dem som är stolt över organisationen Svenska kyrkan med dess rikstäckande verksamhet, demokratiska struktur och roll i samhällslivet. Tack vare många medlemmar har vi råd att prioritera tex sjukhuskyrkor i hela landet. 

Så, Wisti, förklara för mig och berätta mer hur du tänker.

Hälsningar från en kollega som inte snusar, svär endast när Blåvitt förlorar och inte är vänster (dock väldigt bekymrad över Tidöregeringens högerpolitik).

Daniel Tisell, 
fd sjukhuspräst Östra sjukhuset i Göteborg